Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Döende patienter lider i tysthet

/

Många döende patienter i länet som vårdas inom den palliativa vården, framförallt inom den kommunala vårdsektorn, lider i tysthet av sina smärtor. Och många får inte ens frågan om de har ont.

– Vi har inte tillräckligt utarbetade rutiner, konstaterar överläkaren Bertil Axelsson.

Annons

Svenska Palliativregistrets årsrapport visar att den palliativa vården i landet, vård i livets slutskede, varierar kraftigt vad gäller såväl att informera patienter och anhöriga om sjukdomsläget den sista veckan som den viktiga frågan, som varje patient behöver, hur hon känner av sin smärta.

”Mest slående är att andelen vårdtagare som får möjlighet till ett informerande läkarsamtal varierar mellan mindre än 10 procent till 75 procent”, konstaterar rapporten.

På de särskilda boendena och inom korttidsvården i Östersund är det färre än hälften av patienterna som får ett samtal av läkare eller sjuksköterskor.

– Hälften av patienterna har inte fått något samtal, säger Bertil Axelsson, överläkare vid länets enda specialiserade palliativa vårdenhet, Storsjögläntan.

Dessutom ska en läkare, enligt rutinerna, vara den som tar samtalet med såväl patient som anhöriga

– Varför finns det inte doktorer på de kommunala enheterna som kan ta samtalen? Det är många gånger sjuksköterskor som skickas fram och det är inte helt bra.

Patienter som vårdas i livets slutskede måste också kontinuerligt få frågan om hur hon eller han mår, hur stor smärtan han eller hon har. Bertil Axelsson berättar att siffran tio motsvarar ”outhärdligt” och siffran noll helt bra.

På Storsjögläntan ställs frågan till över 60 procent av patienterna. Många av de övriga är dock så svårt sjuka att de inte kan besvara frågan.

– Vi har aktivt ställt frågan till mer än 65 procent av vårdtagarna. Det är en enorm skillnad om man jämför med hur det är om man vårdas på kommunalt boende eller på Östersunds sjukhusvårdavdelningar, säger Bertil Axelsson.

– En del patienter lider ju i tysthet. De säger inte att de har ont och de får inte heller frågan.

• Varför är det så få som får frågan – det man inom sjukvården kallar smärtskattning?

– Vi har inte kommit till skott med att utveckla bestämda rutiner hur vi ska göra. Vi har jättebra rutiner när människor får akut hjärtinfarkt, bryter höften eller är med i en trafikolycka. Men här har vi inte jobbat fram rutiner som har fastnat på delar av sjukvården.

• Vem har ansvaret för?

– Det är ett gemensamt ansvar av läkare, sjuksköterskor och även på chefsnivå.

Mer läsning

Annons