Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

De sökte lyckan på Island - så blev det kris

/
  • Ett rullband i taket leder de avlivade fåren i krokar längs en lång bana. Någon klipper av fårets klövar, en annan sprättar buken och tar ut inälvorna.
  • Fårens klövar samlas upp i en hink, och sedan slängs innehållet.
  • I dag ansvarar Lina och Julia för slakteriets kylrum, där fårkropparna blir märkta efter vikt och hängs upp på långa ställningar i väntan på ytterligare slakthantering. Foto: Joakim Gerhardsson
  • Foto: Joakim Gerhardsson

De reste norröver för att tjäna pengar. Men sedan bröt finanskrisen ut. Och en hel nation tappade andan. Länstidningen har träffat två jämtländska tjejer som flydde länet - och sökte lyckan på ett isländskt fårslakteri.

Annons
Färden till den nordliga fiskarbyn HusavÌk, som ligger utmärkt likt en ynklig ärta på den isländska kartan, löper igenom karga och ödsligt utsträckta landskap. Vi färdas i en trång minibuss. Den bläckmörka asfalten skär som ett tjockt och brett blyertsstreck genom höstens matta färger.
- Snön kom för bara några dagar sedan, berättar busschauffören för oss resenärer.
Och utanför sidofönstret tornar stora fuktiga moln upp sig.
Väl framme möter jag upp 20-åriga Lina Vikman från Östersund. Klockan är sex på morgonen. Solen har knappt orkat sig upp över horisonten. Från havet blåser en frisk och naturstark Läkerol-vind; höga vågor med skum slår upp mot den vita stranden. Vatten möter snö.
- Det brukar blåsa rätt ofta här, men nu är vi faktiskt vana vid det, säger Lina och drar åt vinterjackans snörning.
I slutet av sommaren reste Lina Vikman till Island tillsammans med kompisarna Julia Holmgren, 20, och Hanna Persson, 20. Orsaken var enkel.
Tjejerna kände sig trötta på Östersund och ville åka utomlands i jakt på arbete. Dels för upplevelsen, dels för pengarna.
- Vi hittade en annons på Arbetsförmedlingen där ett fårslakteri på norra Island sökte personal. Vi skickade alla in en varsin ansökan, som en ren chansning, men sedan hörde de av sig och ville anställa oss, säger Lina.
Vid månadsskiftet mellan augusti och september lämnade trion Östersund bakom sig. Och ett äventyr låg plötsligt för deras fötter.
Omställningen var märkbar. I HusavÌk bor omkring 2 000 personer. Väldiga bergstoppar ramar in byn och gatorna står för det mesta öde. Inne i hamnen är tunga fiskebåtar förankrade.
Tystnad och ensamhet. Östersund framstod som en metropol i jämförelse med HusavÌk. Men här skulle de tillbringa två månader. Och de började att arbeta direkt.
Arbetsdagen på slakteriet inleds alltid på morgonen, klockan fem som allra tidigast. Personalen, som till största del består av säsongsanställda ungdomar, iklär sig vita overaller, skyddande hårnät och hårda gummistövlar. Sedan sätter de igång.
Ett rullband i taket leder de avlivade fåren i krokar längs en lång bana. Stegvis avlägsnas kroppsdelarna. Någon klipper av fårets klövar med en tilltagen avbitartång. En annan sprättar buken och för ut inälvorna på stora brickor. Under en dag slaktas uppemot 2300 får av mellan femton till tjugo personer. Och i den flygplatskalla lokalen, som kan liknas vid en liten steril hangar, rinner floder av varmt blod på väggar och golv. Lina ser i det närmaste obemärkt ut av synen.
- Först var det lite obehagligt att se allt blod, de första dagarna var jag nästan rädd. Men vi har blivit vana. Det har gått två månader sedan vi kom hit, och nu är det som vilket jobb som helst. Man blir avtrubbad och tänker på annat, säger hon och vinkar till sig Julia, som står en bit bort med hörsnäckor i öronen och mp3-spelaren i fickan.
I dag ansvarar Lina och Julia för slakteriets kylrum, där fårkropparna blir märkta efter vikt och hängs upp på långa ställningar i väntan på ytterligare, och mer finpreciserad, slakthantering.
Julia kommer fram till oss och suckar.
- Jag är en aning förkyld i dag, så det passar inte bra att arbeta inne i ett kallt frysrum, säger hon, och berättar att Hanna, även hon förkyld, var tvungen att stanna hemma på det hotell i byn som personalen bor gratis på. Efter ett par timmars arbete ljuder en ekande hornsignal i lokalen. Rullbandet stannar av. Det är dags för frukost. Och Lina skiner upp.
- Frukosten är en höjdpunkt på dagen. Även om den bara är en kvart lång får man chansen att äta lite och vila. Sedan får vi lunch och eftermiddagsfika, det är verkligen bra, säger hon.
I början av vistelsen tjänade tjejerna bra; betydligt mer än vad som hade varit fallet om de stannat i Sverige. Men sedan kom finanskrisen. De stora börsrasen svepte undan den isländska kronans värde fullständigt, och för tillfället är lönen jämställd med vad en ferieanställd högstadieelev i Sverige tjänar.
- Vi kom ju hit för pengarna, så det är ju lite synd, säger Julia.
- Men samtidigt kan vi inte gå runt och tänka på pengarna, för vi har verkligen haft kul här, säger Lina.
De hårda arbetsdagarna på slakteriet är påfrestande. Både Lina och Julia upplever att arbetet sliter på kroppen.
- Jag blir trött och får ont, och det är synd att vi inte får tillgång till massage, säger Lina
Ännu en gång ljuder signalhornet. Frukosten är över. Fler får är på ingående. Innan tjejerna återvänder in i kylrummet vänder sig Lina om och skrattar.
- Det är kul att tänka på, för när vi kommer hem och går i butiker kommer vi titta på inplastat kött och tänka tillbaka till slakteriet. Vi har liksom varit där - och gjort det. Det har varit en omtumlande men rolig upplevelse, säger hon.
Och rullbandet sätts åter i rörelse.

Mer läsning

Annons