Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Astrid väljer att fira sina jular i ensamhet

/
  • Höjdpunkten på julafton är när jag får läsa julevangeliet i bibeln, säger Astrid Andersson.
  • Här, mitt i storskogen i Frankrike, bor Astrid Andersson ensam i sin lilla stuga på 35 kvadratmeter.
  • – I år ska jag ha granen utomhus så andra kan se den. Skulle den vara inne är det bara jag som har glädje av den, säger Astrid
  • – Renkött är viktigast på mitt julbord. Annars har jag sill och skinka som alla andra.
  • Astrids bibel är gammal och nött. I den läser hon varje dag.

För de flesta är julen gemenskapens högtid framför andra. Men det finns människor i länet som av olika anledningar firar jul ensamma i sina stugor eller lägenheter. En del kanske inte har ett hem utan får hålla tillgodo med något källarförråd eller trappuppgång.
I sin lilla gröna stuga mitt i skogen, strax utanför byn Frankrike i Krokoms kommun, bor Astrid Andersson, 70 år. Hon har valt att fira sina jular i ensamhet och hon trivs med det.

Annons

– Jag känner väldigt starkt för julen och min kristna tro gör att jag känner en särskild frid just under julhelgen, säger hon, samtidigt som hon laddar sitt fågelbord med solrosfrön.

– Jag tror att många kan vara mer ensamma i en lägenhet i Östersund med folk runt omkring sig. Här lever jag med mina fåglar och ekorrar och skulle inte vilja byta med en enda människa.

Astrid, som är same, är född i väglöst land i byn Långsådalen. Där växte hon upp med sina sju syskon.

Efter folkskolan utbildade hon sig till sköterska och har jobbat hela sitt yrkesverksamma liv på Järpens sjukhem. För fem år sedan gick hon i pension, men hon hoppar in och hjälper till när de behöver någon vikarie.

När LT hälsar på i den 35 kvadratmeter lilla stugan har det redan börjat skymma utanför. I vedspisen sprakar det av den nyss ilagda brasan och förutom det är det bara väggklockans slag som hörs. Astrid sitter vid bordet och under samtalet sprider hon ett förunderligt lugn omkring sig och det är ett privilegium att få komma hit och hälsa på henne.

Själv tycker hon inte att hennes historia är något som kan intressera andra men jag försöker att övertyga henne om att hon har fel. Så småningom börjar hon berätta om sitt liv, förr och nu.

– Min kristna tro fick jag hemifrån och den har jag haft med mig som ett stöd genom livet. Den gör också att jag inte behöver så mycket materiella ting omkring mig utan nöjer mig med det lilla. Jag har många hobbyer och målar, stickar och syr, så jag upplever aldrig att dagarna blir långa. Här i skogen kan det gå 14 dagar utan att jag ser en annan människa, men jag känner mig inte ensam för det. Vill jag träffa någon så tar jag min gamla Volvo ner till affären i Kaxås, där finns det alltid någon man kan prata en stund med. Annars kommer ju bokbussen hit en gång i månaden. Det är en fantastisk service och jag kan alltid låna eller beställa de böcker jag vill ha.

Jag ber Astrid att beskriva sin julafton och hon börjar berätta:

– Jag går upp tidigt som vanligt, ibland redan vid fyratiden. På julafton tycker jag alltid att ljuset och tystnaden ute är speciell och det är en särskild stämning, precis som om naturen också vet vad det är för dag.

– Efter morgonkaffet matar jag mina fåglar och ekorrar och ger dem en extra ranson. På radion hör jag julbönen och kanske ser jag något på tv. På jularna brukar det vara en del bra program som passar mig. När det har ljusnat brukar jag gå min dagliga promenad upp till dammen som ligger några kilometer härifrån.

Astrid berättar om alla djur som hon ofta kan stöta på efter vägen.

– Nästan dagligen ser jag renar, rävar eller harar. En sommar stötte jag på en björn som korsade vägen, så promenaderna kan vara rätt spännande.

Hon säger att det är medan hon är ute och går som hon tänker på hur tillståndet i världen har blivit.

– Jag tycker så synd om alla som drabbas av olika händelser, både i Sverige och världen. Man får inte glömma de oskyldiga som råkar ut för krig och olyckor.

När hon är hemma igen kommer julaftonens höjdpunkt för Astrid.

– Det är när jag får slå upp min bibel och läsa julevangeliet, Lukas andra kapitel i nya testamentet, ”det hände sig vid den tiden.” Jag upplever den historien så stark och den känns så aktuell fast den är över 2000 år gammal.

När det är dags för julmaten så tar Astrid fram både skinka och sill. Men viktigast för henne är renköttet.

– I år tänker jag ha kokt renkött på julbordet, det är en verklig delikatess.

På frågan om det blir någon nubbe ler hon och säger att hon aldrig har smakat en droppe sprit.

– Men jag har på nära håll sett vilket fördärv spriten är.

Astrid sätter på kaffet och vi börjar prata om jakt av alla samtalsämnen.

– Fast du kanske inte tror det så har jag jagat älg och till och med skjutit en, säger hon.

– Men nu har jag lagt av med det. En jaktdag fick jag ett pass som låg så naturskönt så jag bara satt och tittade på utsikten. Jag hade hängt upp bössan i ett träd och tyckte att livet var rätt skönt. Då prasslade det till i ett buskage och ut ur skogen kom en älgtjur med ko och kalv.

– Jag blev alldeles hänförd av den sköna synen och glömde allt vad jakt hette. Inte skulle jag kunna döda någon i den familjen, men jag hade kameran med mig och tog en bild i stället. Efter det har jag inte tagit i geväret.

Vi fortsätter samtalet och kommer in på rovdjuren.

– Vi samer är inte rovdjurshatare som många tycks tro säger hon och rösten får en tydlig skärpa. Men har man lite renar och ser hur hårt rovdjuren går åt dem då måste någonting göras. Men nu för tiden får vi ersättning för de djur som tas, värre var det förr i tiden när samerna inte fick något för de dödade renarna.

Jag frågar om Astrid varit på någon längre resa och om hon längtar från Frankrike ibland.

– Jag har aldrig varit på någon utlandssemester, det har aldrig blivit av. Men i somras var jag i Östersund en gång. Jag stannade i två timmar mellan två bussar och då var det skönt att åka hem igen, skrattar hon.

Fast hon bor ensam mitt i skogen är inte Astrid rädd av sig.

– I höstas vaknade jag av att någon slog kraftigt mot ytterväggen. Först small det två gånger och efter en stund två gånger till. Jag gick upp men såg inget och gick och la mig igen. Antagligen så var det något spöke som ville visa att det fanns, men jag har inte funderat så mycket mer på det.

Men en sak som Astrid tror benhårt på är livet efter detta.

– Varför skulle Gud kosta på oss allt detta för att det helt plötsligt ska ta slut en dag? Det stämmer ju inte, därför tror jag att vi återföds i en eller annan form.

Astrid säger också att hon pratar med Gud varje dag och ber honom om råd.

– Det kan vara världsliga frågor om bilkörning eller något jag är orolig för. Det är en stor trygghet att veta att någon lyssnar på mig.

Höjdpunkten på julafton är när jag får läsa julevangeliet i bibeln, säger Astrid Andersson. Foto: Jan Andersson

Mer läsning

Annons