Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Livet efter olyckan blev en lång kamp mot kommunen

/
  • Mamma Yvonne Olofsson och dottern Cecilia är väldigt tighta och de förstår varandra totalt trots att Cecilia inte kan prata efter den svåra olyckan hon var med om för 23 år sedan.
  • Yvonne Olofsson är ordförande i föreningen Hjärnkraft i länet och hon tror att många fler hjärnskadade än hennes dotter Cecilia drabbas hårt av det byråkratiska maskineriet.
  • Cecilia Olofsson i Pilgrimstad skadades svårt när hon blev påkörd av tåget. Cecilia kan inte prata men hon hänger med i samtalet när LT är på besök och rättar sin mamma när hon svarar fel på frågorna.

I maj fyllde Cecilia Olofsson från Pilgrimstad 25 år. Det har gått 23 år sedan hennes liv förändrades dramatiskt i en tågolycka. Under alla år har föräldrarna fört en ojämn kamp mot myndigheterna för att hävda hennes rättigheter.

– De tycker vi är så bråkiga, säger mamman Yvonne Olofsson.

– Man känner sig kränkt, det går inte att föra ett samtal med Cecilias pappa, säger Eva Antman, socialchef i Bräcke kommun.

Annons

Kampen mellan familjen Olofsson i Pilgrimstad och Bräcke kommun har lett till flera polisanmälningar från båda håll. Pappan Per Olofsson har också blivit dömd för olaga hot.

Och striden rullar vidare. Nu ligger en anmälan från kommunens tjänstemän om ofredande hos polisen. Maktmissbruk, anser familjen Olofsson medan socialchefen har en annan åsikt.

Cecilia lekte med sin storasyster Jessica hemma på gården. Det är den 3 september 1986. Plötsligt sprang hon upp på järnvägsspåret i närheten och blir påkörd.

Rälsbussens plog träffade precis i vänster sida av huvudet, med ett svårt handikapp som följd.

När hon kom till sjukhusets intensivvårdsavdelning var utgången oviss.

Föräldrarna Per och Yvonne slogs för att kommunen och SJ skulle sätta upp ett stängsel mot järnvägen så inte olyckan skulle vara framme igen. Än har inget hänt.

Järnvägen har tagit två av deras döttrar. Cecilia överlevde sin olycka men blev svårt handikappad. Hennes syster Jessica dödades i en olycka vid en järnvägsövergång fyra år senare, hon blev 15 år.

Mamma Yvonne och Cecilia sitter hemma i Pilgrimstad vid köksbordet. Trots sitt handikapp är Cecilia en ung, vaken tjej som gillar att gå på party, umgås med vänner och åka utomlands. Hon har sin t-tröja med hårdrockband på bröstet, för det är den musiken hon gillar.

Naturligtvis berättar hon om Storsjöyran där hon varit med sina kompisar, bland andra kontaktkompisen Stefan sedan fem–sex år. De trivs väldigt bra ihop.

Hon kan inte prata, men hon är fullkomligt medveten om vad vi säger och hon rättar sin mamma om hon svarar fel på LT:s frågor. Ögonen glittrar ofta och hon har lätt till skratt utom när hon ska berätta om skillnaderna i vad hon vill och vad Bräcke kommun vill att hon ska göra.

Det här är en familj som försöker slåss för sitt barns rätt, de är frustrerade och ofta väldigt ilskna över att de inte får den hjälp som de tycker sig ha rätt till.

Familjen har även anmält kommunens tjänstemän för olika händelser, men dessa har blivit lagda till handlingarna utan åtgärd.

Men allt tjafs drabbar i slutänden Cecilia.Som exempelvis när hon akut tvingades åka till sjukhuset med ambulans efter att ha fått svåra muskelkramper i vänster arm och ben. Hon får Botoxsprutor mot detta även om behandlingen har ifrågasatts då den anses alltför dyr.

– Då hade vi sedan länge bett om en ny rullstol eftersom Cecilias hade gått sönder, säger Yvonne Olofsson. Nu kom vi till sjukhuset utan rullstol så när vi skulle hem tvingades vi att ”låna” en rullstol från sjukhuset foajé, ett lån som drog ut på tiden eftersom inte Cecilias nya rullstol levererades förrän efter ett år.

Cecilia går själv kortare sträckor, men ska det bli längre utflykter då måste hon använda rullstolen. Sjukhuset rullstol är nu återlämnad.

Efter olyckan var Cecilia inskriven på barn- och ungdomshabiliteringen och hade tillgång till hela teamet.

– När vi skulle försöka återgå till ett normalt liv igen tog inte dagiset i Pilgrimstad emot henne så det blev Nyckelpigans förskola i Östersund i stället.

Sedan blev det Mimergårdens träningsskola i Östersund de första tre skolåren, i fjärde klass fick hon börja i ”vanlig” särskola på Körfältet. Årskurs 7–9 gick hon i Lugnvik för att sedan gå särgymnasiet på Palmcrantzskolan, estetiska programmet.

Så långt var allt gott och väl. Då ringde assistansförmedlingen till mamma Yvonne och frågade varför Cecilia inte hade någon assistent.

– Vi visste inte ens att hon hade rätt till det. I skolan behövdes ingen och på fritiden ställde vi föräldrar upp och hittade på aktiviteter. Men inför sista året på gymnasiet fick hon en assistent på halvtid.

Då ordnades det också med en lägenhet till Cecilia i Östersund som hon delade med en kompis. De bodde där varannan vecka.

– I början ringde Cecilia hem hela tiden och ibland fick vi göra en utryckning när hon ville hem. Det var ett försök i vår strävan att hon skulle bli mer självständig.

När skolan slutade ville familjen ha hjälp av kommunen för att fortsättningsvis kunna hyra lägenheten i Östersund varannan vecka, men kommunen ansåg att Cecilia kunde hyra en egen lägenhet.

Det ville hon inte.

– I stället erbjöd Bräcke kommun en avlastningslägenhet i Bräcke, men Cecilia vill inte bo där, hon vill bo i Östersund där hon har sina kompisar. Men när skoltiden är slut då har inte kommunen något ansvar.

Cecilia erbjöds en lägenhet i Bräcke och jobb på en ”skyddad verkstad”, något som hon har tackat nej till.

Cecilia slutade gymnasiet 2004. Nu har hon valt att bo hemma i Pilgrimstad med mamma Yvonne som assistent. Var fjortonde dag hjälper hon till på Gellinergårdens äldreboende i Gällö då kyrkan har aktiviteter där.

Mycket av bråket med myndigheterna började här någonstans då de även fick en förvaltare som skulle sköta Cecilias ekonomi. Cecilia har sin pension och ett skadestånd från SJ varje månad som hon ska leva på.

Nu får hon inte ut hela ersättningen från SJ eftersom förvaltaren har bestämt att hälften ska sparas inför framtiden. Något som leder till irritation.

– Per och jag var inte betrodda att ta hand om hennes pengar eftersom vi är så bråkiga, konstaterar Yvonne krasst. Det finns ett gammalt läkarintyg som säger att Cecilia inte förstår att sköta sin ekonomi, men det står även att hon förstår när man förklarar. Kommunen har bara läst den första meningen.

– 2002 begärde överförmyndaren, som då fått en ny handläggare, in en redovisning från 1995 med hot om anklagelser om förskingring på drygt en miljon om vi inte kunde visa kvitton. Det var upphovet till bråket som slutade i att Per dömdes till fotboja och böter.

I dag får Cecilia ut pengar enligt en jämförelse som gjorts för en boende på Björkbacka äldreboende och med färdtjänst i Östersund.

Cecilia har även rätt till rehabilitering och sjukgymnastik. Hon har varit till Kälarne sjukhem på träning i omgångar och bott där under veckorna. Men hon vägrar åka dit mer eftersom det endast är gamla och sjuka som bor där.

Yvonne Olofsson är i dag ordförande för föreningen Hjärnkraft i länet och hon tror att många handikappade har det precis som Cecilia. Men de kanske har kommit till det stadiet där de bara konstaterar att ingen bryr sig.

Socialchefen Eva Antman håller inte med.

– Jag vet inte vilket barn som har kommit i kläm, det handlar om en vuxen kvinna, säger hon. Hon har en LSS-handläggare där hon kan ansöka om vad hon vill ha, men jag inte uttala mig om hon har fått något eller inte.

Men det finns en stor frustration och ilska i familjen?

– Det som händer Cecilia kanske ligger längre bak i tiden och det kan vi inte uttala oss om. Men hon har egna inkomster, det är bara att söka en lägenhet I Östersund. Hon väljer själv.

– Det är en aktiv flicka, hon skulle må bra av ett eget boende med egen personal. Vi säger inte nej till det, det är föräldrarna som jobbar med henne nu som bestämmer.

Kan inte kommunens tjänstemän och Per Olofsson prata med varandra?

– Det tror jag säkert att vi kan. Men han kan inte det.

Verksamhetschefen Saila Quicklund hade tidigare ansvaret för Cecilias sjukgymnastik och hon säger:

– Jag får inte berätta något, familjen själv bestämmer vad de vill berätta. De är erbjudna olika sjukgymnastikinsatser och träningsperioder i Kälarne, där hon varit i två perioder. Jag har full förståelse för att hon inte vill tillbaka dit.

Mer läsning

Annons