Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Reportaget om Göstas sjukdom blev till en hel artikelserie

/
  • – Djupgående diskussioner om liv och död är sånt som vi svenskar är ganska dåliga på att prata om men som egentligen är det mest naturliga i världen, säger Sandra Högman, som vid det här laget träffat Gösta Olofsson åtskilliga gånger.
  • Gösta åker färdtjänst till och från sina besök på hälsocentralen i Svenstavik. Taxichauffören Lars-Johan Sund hjälper gärna till.Foto: Sandra Högman
  • På köksbordet står en bukett som vittnar om att Göstas och hans dotter Marianne återfunnit varandra.Foto: Sandra Högman

Prostatacancerdrabbade Gösta Olofsson från Svenstavik lever på övertid. I februari i fjol gav läkarna honom ett år att leva. Till en början var Gösta beredd att ge upp, men via sin blogg på internet har han hittat kraft och ork att fortsätta kampen mot den dödliga sjukdomen.

Nu är det exakt ett halvår sedan LT började rapportera om Göstas vardag, hans behandlingar och tankarna kring liv och död. I dag berättar vi hur det gick till när det som skulle stanna vid ett reportage utvecklades till en artikelserie.

Annons

I dag är det sex månader sedan första artikeln publicerades och det som i första skedet var tänkt att stanna vid en artikel har vuxit till en serie.

– Jag och Gösta klickade som personer och det tror jag är viktigt om man ska ha ett längre samarbete. Annars hade det nog inte kunnat fortsätta eftersom man måste vara uppe i varandra ganska mycket, säger Sandra Högman som skriver artikelserien.

Hon och Gösta har kommit varandra ganska nära, på ett sätt som man som journalist sällan eller aldrig får göra annars i det dagliga arbetet.

Gösta skriver själv en blogg om hur det är att leva med prostatacancer men eftersom många inte har tillgång till dator kände han att det är viktigt att lyfta frågan till en bredare läsekrets.

Hur känns det ha en journalist inpå livet på det här sättet?

– Det var lite tveksamt i början men sedan jag lärt känna Sandra har det fungerat väldigt bra. Vi kan mötas i nästan vilket ämne som helst vid det här laget, säger Gösta Olofsson.

– Det finns inga hinder på det viset.

Vilka reaktioner har du fått sedan det här kommit i tidningen?

– De reaktioner jag har fått är bara positiva. Likadant på bloggen. Så länge det kommer en ny artikel så är inte livet slut.

– Många anhöriga hör av sig för att någon i släkten inte vågat prata om sjukdomen överhuvudtaget utan gått och burit på den inom sig, säger Gösta.

– Dagboken skriver jag utifrån hur min situation är och hur jag mår samma dag som jag skriver.

Är det här ett ämne som saknas i media i dag?

– Ja, det är för lite och väldigt stort att Länstidningen tagit upp ämnet. Det gör att även andra hakar på. Radio och teve har gjort reportage och bidragit till spridning av det hela.

– Jag vill passa på att lyfta fram Länstidningens arbete och att tidningen har satsat som man gjort med tanke på den tid det ändå kräver.

Hur känner du dig nu?

– Nu mår jag skapligt. Ambulansen var här i morse för att det eventuellt kunde vara en infarkt på gång. Som väl var så var det bara frågan om kraftig kärlkramp och jag behövde inte åka in, säger han.

Besöken hos Gösta Olofsson ledde också till att Sandra Högman kunde spåra upp hans dotter Marianne som Gösta nyligen återförenades med efter många år.

– Han drog det stora lasset genom att ta första kontakten. Nu verkar de ha fått en bra kontakt så det känns bra att ha kunnat göra någon skillnad genom de samtal vi haft, säger Sandra Högman.

Hon har noterat att artiklarna genererat ganska många kommentarer från läsare på webben och att LT uppmärksammar ämnet väcker positiva reaktioner.

För Sandra har det också en viss personlig anknytning.

– Min farfar dog i prostatacancer när jag var i 12-årsåldern, och då förstod jag inte riktigt vad som pågick. Nu har jag lärt mig så mycket mer om sjukdomen och hur den är att leva med. Men förstår fullt ut gör jag nog aldrig, säger Sandra Högman.

Mer läsning

Annons