Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det är vemodigt att inte skolan får vara kvar”

/
  • ”Jag har alltid tyckt om att undervisa i svenska och kristendom. På den tiden börjades alltid skoldagen med en psalm”, berättar Ingrid Didriksson som arbetade som lärarinna på Ovikens skola i 30 år. Foto: Ulrika Andersson
  • Ingrid Didrikssons första klass i Ovikens skola. Klass tre/fyra 1959: Längst bak: Lärarinna Ingrid Didriksson. Rad tre: Ulla Löök, Pelle Söderholm, Bosse Melander, Bernt Karlsson, Christer Guttromsson, Janne Karlsson, Elsamarie Nilsson.Rad två: Pia Karlsson, Karin Gustafsson, Kerstin Magnusson, Gunhild Johansson, Sonja Norén, Inger Hansson, Ingrid Persson, Ingeborg Sivertsson.Längst fram: Sune Larsson, Gunnar Jönsson, Karl-Ove Frånberg,  Göran Englund.

I 30 år hade Ingrid Didriksson Ovikens skola som arbetsplats.
– Det är vemodigt att skolan inte får vara kvar, säger hon.

Annons

1959 steg lärarinnan Ingrid Didriksson in på Kyrkbygdens skola, eller Ovikens skola som den kallas i folkmun, första gången. Under de kommande 30 åren undervisade hon bygdens barn i bland annat svenska, mattematik, kristendom och geografi.

– Jag trivdes mycket bra. Det fanns inte en enda dag då jag klev upp ur sängen och kände att jag inte ville gå till jobbet, berättar hon för LT.

När Ingrid Didriksson började sin anställning i Oviken var hon en av tre lärare vid skolan. Varje lärare hade ansvar för varsin klass med omkring 20 elever.

Det första året undervisade hon en klass med tredje- och fjärdeklassare. Därefter fick hon ansvar för de två yngsta årskullarna.

– Det har passerat många elever genom åren. I bland händer det att folk hejar på mig på stan, och jag får leta febrilt i huvudet för att para ihop ansiktet med ett namn, säger hon.

I går var hon på plats i nya kyrkan i Oviken för att sitta i publiken under skolans absolut sista skolavslutning.

– Det är en vemodig dag. Det var min arbetsplats under så många år och vi bodde nära skolan väldigt länge. Dessutom tänker jag på alla de barn som nu måste åka skolskjuts, säger Ingrid Didriksson.

Ingrid Didriksson har många minnen från sina år i Oviken, de flesta handlar om ”odygder” som hon i dag skrattar hjärtligt åt.

– En gång blev jag kallad mindre fina saker av en gosse när jag bad honom ta upp sina kläder från golvet. Jag vände bara på klacken och gick därifrån. Det dröjde inte många minuter innan han knackade på min dörr och gråtandes bad om ursäkt.

– Och visst blev vi vänner igen, säger hon.

– Men det är mycket som är annorlunda i skolan nu jämfört med då, konstaterar Ingrid.

Mer läsning

Annons