Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Barnkulturen måste sluta nedvärderas

Annons

Sedan jag började arbeta har jag huvudsakligen livnärt mig inom den så kallade mediebranschen. Merparten av den tiden har min yrkesroll varit den framför kameran. Mest i barnprogram men också i produktioner för en vuxen publik. Trots detta är jag inte programledare i folks ögon, jag är barnprogramledare. Det ska alltid markeras att vi som arbetar med BARNkultur gör just det. Jag har egentligen inget emot det där fina lilla barn-prefixet men tyvärr innebär det att våra yrkesrollers status dyker.

En musiker som gör låtar för små öron tas inte på allvar, en skådis som gör teater för ungdomar leker bara och en författare som skriver litteratur för de yngre är inte författare. Hen är barnboksförfattare. Nästan varje vecka läser eller hör jag om människor som likställer dåligt producerad VUXENkultur med rena rama Bolibompa eller värre än barnprogrammen. Jag har utvecklat ett nästan maniskt kontrollerande av twitterflödet och så snart uttryck liknande de ovan dyker upp kontaktar jag twittraren i fråga och undrar vad hen menar med att skriva så.

Ibland får jag svar, då ber de om ursäkt och säger att de menade inte så – ni gör ett jättebra jobb!. Dessa uttryck slänger man alltså ur sig slentrianmässigt och utan att tänka. Problemet med det är att det urholkar det vi gör ännu mer.

Ni icke initierade ska få en snabblektion i hur till exempel vi programledare på Bolibompa arbetar. Det brukar börja med att vi själva har en idé, ett tema, vi pratar med våra redaktörer (de har innehållsmässig översyn i produktionen och är också registöd åt oss i studion ibland), vi arbetar vidare med temat och skriver alla våra egna manus. Vi spelar in eller direktsänder våra program, varje vecka, 365 dagar om året. I studion finns en enda(!) kamera vilket gör att våra tagningar måste sitta, programmet redigeras inte. Vid direktsändning används inga fuskkort och heller ingen prompter (en prompter låter manustexten flöda vid kameralinsen så att man hela tiden vet vad man ska säga, en sådan används vid nyheter och ofta i stora nöjesprogram), allt det vi gör repeterar vi in och levererar ur hjärtat. Vi inom BARNkulturen är ofta stora och goda förebilder för Sveriges alla barn, vi jobbar ständigt med allas lika värde, jämställdhet och goda värderingar.

Vi gör spännande, sorgliga, lärorika, roliga etc. etc. uppsättningar, program, filmer, böcker... Ett barns tålamod är ofta sämre utvecklat än det hos en vuxen så det vi levererar måste vara bra. Och det är bra. Mina kolleger och jag jobbar stenhårt, mycket och engagerat, levererar fantastiska barnprogram men möts av attityden att vi skulle larva runt i en lekstuga. Det vi gör är okreddigt och ingenting värt. Ett tydligt tecken på det är att våra löner ligger långt under den fina VUXENkulturens. Men det är en annan, ännu argare krönika.

Annons