Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fjällräddaren John Erik Olofsson – en sann vardagshjälte

/
  • John-Erik Olofsson avtackas av länspolischef Stephen Jerand.Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • Länspolismästare Stephen Jerand är full av beundran över John-Erik Olofssons och Per Jonassons gärning. ”Vardagshjältar” kallar han dem.Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • John-Erik Olofsson, 77, saknar motstycke i Sverige. När han slutade sin aktiva fjällräddartjänst för två år sedan hade han varit med på alla fjällräddaruppdrag som någonsin utgått från Vålådalen i modern tid.  Foto: Elisabet Rydell-Janson
  • Det blev en lång lunch med många spännande historier som John-Erik Olofsson varit med om. Från vänster poliserna Håkan Modin, Stephen Jerand och Bengt-Göran Wiik. John-Erik är delvis skymd bakom Sixten Persson från Fjällsäkerhetsrådet.

Han har varit med på fler fjällräddaruppdrag än någon annan i Sverige och deltagit i samtliga utryckningar från Vålådalen fram till för två år sedan. I fredags hyllades och avtackades John Erik Olofsson vid en ceremoni i Vålådalen.

Annons

– Jag har hunnit slita ut några länspolischefer, skojade John Erik Olofsson. Men Stephen Jerand har ”överlevt” och det var han som fick äran att leda avtackningen på Vålådalens fjällstation tillsammans med Håkan Modin och fjällräddarpolischef Bengt Göran Wiik. Närvarande var också Sixten Persson från Fjällsäkerhetsrådet.

Avtackningen gällde även John Eriks mångåriga vän och kollega Per Jonasson, 70, i Vallbo. Men han hade tyvärr blivit ordentligt förkyld och kunde inte närvara.

– Det här är sanna vardagshjältar, sade Jerand om och om igen vid lunchen, där det berättades mycket minnen och erfarenheter från den långa tid Olofsson har varit verksam.

Den händelse som präglat John Erik Olofson allra mest är Anariskatastrofen 1978, då åtta unga människor frös ihjäl på fjället, trots fjällvana och bra utrustning.

Bara en person överlevde.

– De hade ingen ledning. Hade de bara haft en ledare...De vara så nära räddning, säger John Erik Olofsson som fortfarande har klara minnen av den tragiska historien.

Viggenolyckan i Anaris den 1 mars 1988 var ett annat oförglömligt uppdrag.

– Vilket pådrag det var. Hela I5 var här, det var militärer överallt.

Militären ville göra saker på sitt vis. De delade in kartan i rutmönster och ville eftersöka varje ruta med bandvagn, med fjällräddare per ruta. Olofsson och hans team förstod att det inte skulle gå, inte på de branta högre höjderna. De hoppade i stället på sina skotrar och fann planet – vad som var kvar av det – högt uppe på fjällplatån. Där fanns också den omkomne piloten.

– Det var vrakdelar överallt, minns John Erik.

Ett annat uppdrag han aldrig glömmer var eftersöket efter advokat Hillström, som försvann spårlöst under en fjälltur. Eftersom det pågick en poliskonferens i Storvallen fanns det hur mycket manskap som helst. Trots det fann de honom aldrig.

Hans kvarlevor återfanns tio år senare, i oktober 2006, då av renägaren Robert Kråik vid Blåhammaren.

Fjällräddningen har utvecklats mycket under de år Olofsson och Jonasson varit verksamma. I början var det oerhört tufft. Ingen tänkte på att även fjällräddarna berördes av de ruskiga scener de utsattes för. Och vem skulle rädda dem om något gick snett?

– Vi hade ingen debriefing. Man fick lasta en massa döda människor på en kälke. Sedan fortsatte man som vanligt, säger John Erik.

Jämtländska fjällvärldens tillgänglighet har gjort att fjällräddarna här haft många uppdrag, tidvis tre–fyra om dagen. De har alltid varit högt ansedda hos polisen.

– Här har man alltid litat på fjällräddningen och skickat ut dem först, på andra ställen har man skickat polisen först, säger polisens fjällräddningschef Bengt-Göran Wiik.

Numera tillämpas det systemet i hela svenska fjällkedjan.

Mer läsning

Annons