Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jämtarna gav folkkäre Carlsson tummen upp

/
  • Allt är sig likt i Peter Carlsson & Blå grodornas värld. Det spelas på både vanliga instrument och på i stort sett allt som går att spela på, så som avgassystem och bensindunkar. Från vänster: Staffan Wiklander, bas, Ola Norrman, trummor, Peter Carlsson själv, och Kristin Stenerhag, klaviatur.
  • Allt är sig likt i Peter Carlsson & Blå grodornas värld. Det spelas på både vanliga instrument och på i stort sett allt som går att spela på, så som avgassystem och bensindunkar. Nostalgi i högform blir det när kvartetten hyllar de gamla bensinstationerna med en BP-låt.  Foto: Ulrika Andersson
  • Man kunde höra en knappnål falla när Kristin Stenerhag tolkade Björn Skifs ”Håll mitt hjärta”.
  • Staffan Wiklander är upp­- vuxen i Stugun och har varit med i Blå grodorna sedan starten 1993.

Peter Carlsson kommer in på scenen och morsar som en kär, gammal vän. Efter bara några minuter får han alla i publiken att göra tummen upp. Tre utsålda föreställningar i rad på Storsjöteatern talar sitt tydliga språk. Jämtarna tröttnar inte i första taget på dalmasen med rövarhistorierna. Nygamla showen heter ”Ett 16-årsjubileum”

Annons

Peter Carlsson som fenomen är lika härlig som intressant. Härlig på det viset att han är så fullkomligt otrendig att han blir trendig. Intressant för att han aldrig har ställt upp i de folkkära sammanhangen. Inga folkkära lekprogram, inga dito allsånger. Ändå är det precis det han blivit – folkkär så in i bängen.

Han har sagt att han helst spelar på oväntade ställen. Carlsson verkar trivas bäst i små, alldagliga samhällen där vardagen kretsar kring korvkiosken och där bilarna knappt hinner blinka med heljusen innan de passerar. Om de någonsin passerar. I det hittar man kanske också kärnan i Peter Carlssons artistskap. Mötet med den vanliga människan är viktigare än själva strålkastarljuset. Och det känner publiken.

När han nu blickar tillbaka på 16 år tillsammans med sina Blå grodor gör han det som vanligt med lika delar jazz, blues och visa. Vi får höra både Karl Gerhard och Cornelis Vreeswijk. Kristin Stenerhag, på klaviatur, gör en storslagen, men ändå varsam, tolkning av Björn Skifs ”Håll mitt hjärta.” Stugusonen och basisten Staffan Wiklander har också fått ett eget nummer, liksom trummisen Ola Norrman. Det är bra. Utöver det spelas det i vanlig ordning på både vanliga instrument och på i stort sett allt som går att spela på, så som avgassystem och bensindunkar.

Däremellan sticker Peter Carlsson in små anekdoter och låter oss skickligt förstå att det är i det lilla som det stora händer. Det blir också många underfundiga reflektioner av typen ”Björnarna attackerar bara de som bär vapen. Vad kan det beror på?”

Ibland blir det lite väl mycket buskis och barndomsnostalgi för min smak. Första akten är också i stort sett identiskt med ”En föreställning” som spelades i Stugun i våras så man får hoppas att det inte var allt för många Stugubor i publiken. Det finns nämligen en risk att Carlsson blir lite tjatig om man ser honom flera gånger i rad på kort tid.

Man kan också konstatera att allt i showen som ser så lekfullt spontant ut inte är det. Det minsta. Tvärtom finns där ingenting som inte är väl genomarbetat och inrepeterat. Men gör det föreställningen sämre för det? Nej, knappast. Det säger bara hur proffsig Peter Carlsson är.

Hur sammanfattar man en föreställning som spänner över så lång tid? Man skulle kunna uttrycka sig som en man i övre medelåldern gjorde i pausen: ”Fan, vad skön han är.”

Det första ord som dyker upp i mitt huvud är ordet ”snäll”. Peter och hans Blå grodor känns snällt för magen. Om det är sant att ett gott skratt förlänger livet och att immunförsvaret sitter i magen, lever nog helgens publik på Storsjöteatern lite länge än genomsnittet. Men nästa gång vill vi se något nytt.

Mer läsning

Annons