Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jakthistorier

Annons

När det är jakttider flödar det av historier i bastun på fredagskvällarna. Jag är inte jägare så de kvällarna sitter jag mest tyst, lyssnar och skrattar när de skarvar skrönorna så man nästan känner krutröken i bastun. Visserligen har jag också några jakthistorier men de passar inte i det sammanhanget. En älg, fyra rådjur och en hare har jag fällt men det är med bil. Mina andra jakthistorier handlar inte om fällda djur.

En jakthistoria kommer från när jag satt i en kommunstyrelse för mer än trettio år sedan. Ett jaktarrende på kommunmark var utlagt på anbud och vi skulle ta beslut om vilket av anbuden som skulle få jakten. Diskussionerna var högljudda och åsikterna följde inte partigränserna, snarare jaktlag och kompisars jaktlag. Jag satt tyst men när vi inte hade kommit närmare ett beslut efter flera timmars debatt begärde jag ordet. Förvånat tittade de andra på mig och jag sa: "Vi tycks inte komma överens och älgarna och deras kompisar behöver nog ett ingenmansland där de kan vila upp sig och sina nerver när kulorna viner i luften. Därför föreslår jag att ingen får jaga på den aktuella kommunmarken."

Man hade kunnat höra en patron falla i sammanträdesrummet, så tyst blev det. Männen och kvinnan kippade efter andan. Till slut, utan att begära ordet, sa en man som var rödbrusig och svettig i pannan eftersom ingen i kommunstyrelsen hade fattat att han visste bäst när det gällde jakt och jaktarrenden. Med tordönsstämma meddelade han min dom: "Pedersén ska inte uttala sig eftersom han inte jagar. Han är ingen riktig karl!" Ingen av de andra kommenterade något så i det fallet var de nog eniga.

En annan jakthistoria härrör sig från när vi bodde utanför Bäckefors, Dalsland. När jag en hösteftermiddag tittade ut i trädgården såg jag att en älgko och hennes två kalvar stod och mumsade äpplen. Problemet var att frugan snart skulle komma hem och hon blir vettskrämd av skogens drottning. Resolut och med den strängaste röst jag kunde få fram stod jag på trappan och sa: "Ge er av härifrån ... annars ... annars får ni med mig att göra." Den enda reaktionen var att grannarna som satt på sin veranda och fikade skrattade ljudligt. I övrigt ingen reaktion.

Då slog en av mina mänskliga svagheter till, min korta stubin. Jag blev tvärilsken, greppade piassavakvasten, rusade ut mot älgarna och skrek i falsett: "Nu ska vi se vem som är starkast." Den första reaktionen kom från grannarna som skrattade så de nästan tappade andan. Älgkon tittade förvånat på mig, kalvarna förlorade aptiten vid åsynen av mig och sprang iväg och älgkon efter. "Du var starkast", hördes från grannhuset.

Det enda som lockar att börja jaga är just möjligheten till bra historier som går att förbättra i det oändliga.