Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jakten på mittenväljare straffade sig

I januari 2012 lades ett tillstånd för att starta en friskola i Malmö ut på Blocket. Utgångspriset var en halv miljon kronor. Det kan ha varit en symbolisk kulmen på den svenska liberala revolutionen. Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på hur långt det borgerliga systemskiftet hann komma innan det stötte på motstånd.

Annons

Avregleringarna och privatiseringarna har pågått i 20 år, men det är alliansregeringen som har skruvat upp takten på ett sätt som, nästan, saknar motstycke i världen. De har struntat i vetenskap och beprövad erfarenhet och kört över forskare, myndigheter och experter i ivern att hinna bygga valfrihetens paradis på jorden innan de förlorar makten.

Men samtidigt som politiken har gått ut på att befria marknadskrafterna och öka klasskillnaderna har retoriken varit en annan. Det nymoderata språket har innehållit uttryck som signalerat socialdemokratiskt folkhemsbygge. Fredrik Reinfeldt har ofta använt begrepp som välfärd, rättvisa, trygghet och jämlikhet. Ord som klingat negativt har ersatts med andra som passat en konservativ samhällssyn bättre. "Privatiseringar" har blivit "avregleringar", "nedskärningar" har blivit "reduceringar", "sjukförsäkringar" har blivit "bidrag".

Alliansen har helt enkelt låtit som de fört en annan politik än de i själva verket har gjort. Medan de sänkt skatterna för de rikaste har de pratat om jämställdhet. Medan arbetslösheten har stigit har de pratat om minskat utanförskap.

Denna noga uttänkta metod, att närma sig motståndarens retorik för att sno deras väljare, kallas triangulering. Förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin (M), förklarar begreppet på följande sätt: "Triangulering innebär att du accepterar din motståndares problembeskrivning, men applicerar din egen lösning".

Ända sedan 2010 har de som utformat den socialdemokratiska politiken försökt tillämpa samma taktik: att närma sig motståndaren för att locka till sig storstädernas mittenväljare. Valresultatet visar att taktiken inte har lyckats. Trots en gynnsam vänstervind står partiet kvar och stampar på 30 procent.

Varför? Kanske för att taktiken bara har genomförts till hälften. Socialdemokraterna har accepterat motståndarnas problembeskrivning, men de har inte vågat applicera sin egen lösning på den. I stället för att presentera kraftfulla förslag för att återställa den urholkade välfärden har de accepterat de flesta av alliansens skattesänkningar. Redan ett år före valet målade Stefan Löfven in sig i ett hörn med ett löfte om att behålla det femte jobbskatteavdraget. Hela tiden har taktiken varit att behålla överskottsmålet till varje pris och kritisera regeringen för ett växande budgetunderskott.

Det är möjligt att det har funnits en dold agenda som gått ut på att det är först när valet är vunnet som det går att tala öppet om en politik för minskade klyftor. Det får vi kanske aldrig veta, utrymmet för den sortens politik är för närvarande näst intill obefintligt.

Trots att valresultatet bara var en halv procentenhet högre än 2010 så lär det inte bli några kriskommissioner den här gången. Stefan Löfven blev trots allt statsminister. Men det saknas inte intern kritik. Statsvetaren Ulf Bjereld tycker att partiet varit för försiktigt. Han får medhåll av flera statsvetarkollegor. Kortlivade S-ledaren Håkan Juholt hoppas att jakten på mittenväljare är slut nu. Juholts ord väger nog inte så tungt längre, men förre statsministern Göran Perssons kritik borde göra det. Persson skyller delvis Sverigedemokraternas framgångar på att S och M har lagt sig för nära varandra:

"När man är arg och uppgiven finns det inget annat protestuttryck (än att rösta på SD)"

Valresultatet är en tydlig varningssignal till Stockholmsetablissemanget, anser Persson. De två stora partierna har inte talat till dem som "lider av dålig mobiltäckning, tåg som inte går, pensioner som är för låga, jobb som försvinner, ungdomar som flyttar och jordbruk som läggs ner".

Det låter som eftervalsdebattens hittills mest klockrena analys.