Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag väljer köksbordet före allt firande

Annons

Jag är periodare. Jag har hamnat rätt djupt i träsket. Medan jag skriver det här börjar jag fundera på om jag kanske skulle ge mig ut för att skaffa mer. Det jag laddade upp med innan helgen är slut. Det är inte lätt att kliva ur garderoben och erkänna. Men jag har märkt att suget sliter och drar. Jag kan inte stå emot.

Hur mycket jul-, nyår och annat trevligt firande jag är med om vill jag bara hem till köksbordet, plocka fram och gå igång. Julen är annars en av de jobbigare högtiderna. Det går nästan inte parera alla intryck och man måste vara stark. Det här är såklart inget jag är stolt över och jag hoppas ni inte avslöjar nåt för morsan eller farsan, som jag antar skulle bli förkrossade. Jag önskar att de inte läser det här. Visserligen är jag grundligt 50 plus, men ändå bryr jag mig om vad de säger. Jag vill inte att de ska få veta.

Men jag vet att jag inte är ensam. Många är vi som helst sitter hemma på kammarn och håller på i vår ensamhet. Tomtar, skinkor, dyra julklappar och inlagda sillar göre sig inte besvär. Jag vill vara ifred och hålla på med mitt. Ingen och inget får störa. Det här är något jag vill göra helt på egen hand. Jag är säkert en betydligt mindre vacker syn än jag är i vanliga fall. Stirriga ögon, flackande blick. Ja, alla som har samma bekymmer vet hur det känns.

Vissa tider på året har jag inga problem. Jag vill träffa folk och umgås, dricka kaffe på balkongen. Men jag vet att det kommer. Under sommaren är jag precis som vem som helst. Funkar som vanligt, behöver inte dölja någonting. Inte i närheten av nåt sug. Men när mörkret lägger sig börjar det pirra i kroppen. Vi som drabbas försöker alltid hitta på ursäkter. "Livet saknar mening". "Jag har så tråkigt". "Jag förtjänar det efter en hård arbetsvecka, timme, minut".

Andra som är i min situation vet hur jag känner. De kan förstå att man bara vill glida in i sin egen värld, inte prata med någon. Inte vara social för fem öre.

Man känner sig lite som Gollum i "Sagan om ringen" – ni vet den där lille tunnhårige grabben som klättrar på väggarna och väser "My precioussss– min älskade". Han har i alla fall ett mål som är värt att göra nio timmars film om. Jag tror knappast en annan regissör än den genomdeppade diskbänksrealisten Ken Loach skulle drömma om att regissera ens en kortfilm om mig och mina gelikar.

Det finns säkert värre åkommor. Men sedan LT bjuder på ett dagligt korsord är mitt liv inte som förut. Nyheterna får vänta, väder och dödsannonser också. Jag är mitt inne i en period och kryssar som besatt.

Nej, nu har jag inte tid med det här något längre. Julkrysset väntar på sin överman och nu måste jag komma på vad en "fundersam säger" på två bokstäver.