Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag ser allt från min balkong

När ni läser det här befinner jag mig i de småländska skogarna, på Hultsfredsfestivalen. Här sover jag i fuktiga tält, fajtas med lerfyllon och tittar på skräniga rockorkestrar.

Annons

När jag inte är här eller på andra festivaler och har världens roligaste jobb, så är jag hemma i Östersund och väntar på att få jobba igen.

Dessa dagar fördriver jag på min balkong. Åh, min balkong. Jag bor lägligt nog ett stenkast från Badhusparken, och från balkongen har jag hela världen vid mina fötter. Åtminstone en sjö och allt som hör till. Jag sitter utrustad med en bekväm stol, en trave böcker, en kopp kaffe och det bästa av allt – pappas gamla kikare.

Från tidig morgon sitter jag där, väntar på att solen ska komma runt hörnet vid 13.30 tiden och filosoferar. Med kikaren såg jag en stackars tant bli upphämtad i kalla Storsjön i ljumma maj. Jag såg tonåringarna försöka behärska sina första fyllor i varma juni och nu i kvällssolens juli ser jag alla dessa förbannade kärlekspar sitta med armarna om varandra längs kajkanten. Med solnedgång i bakgrunden, men bara ögon för varandra. Dom tisslar och tasslar och kelas och kramas och har ingen aning om att det 50 meter bort sitter en 18-åring med pappas kikare och citerar gamla Håkan Hellström-citat i huvudet med han blänger på de ovetande.

Ofta ledsnar jag på denna martyrlek ganska snabbt och kastar mig över mammas luggslitna pocketböcker istället.

Där fick jag i maj följa Jack Kerouacs väg i det gamla USA, i juni lät jag än en gång Ulf Lundell inspirera med klassikern Jack.

I juli har jag läst John Lennons alternativa, fiktiva öde och sen kastade jag mig ut på äventyr igen. Och när jag kommer hem står balkongen och väntar mig, med alla historier den har att berätta.

Mer läsning

Annons