Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag säger allt för ofta att jag får panik

Annons

Jag älskar att lyssna till det hon berättar, moster Gun. Ja, eller egentligen heter hon Gunvor. Och egentligen är hon min mammas moster, men oavsett relation är just moster Gun familjens allmänna benämning på denna oerhörda kvinna.

När jag var barn berättade hon inlevelsefullt om konfirmationsklänningar gjorda i något slags papper, vilket tydligen var det klädmaterial som fanns att tillgå i det Norge som kriget gjort vedervärdigt fattigt. Minns hur mitt lilla jag satt där i stugan med öron som paraboler, hur jag såg för mitt inre att de enkla papperskreationerna regnade sönder innan festen var över.

Hon berättade om fyrtiotalslivet på andra sidan gränsen och om hur hennes modiga äldre syskon flydde genom skog och över fjäll när kriget kom.

Som ni förstår är hon lite till åren, moster Gun, och en ska ju aldrig tala om en kvinnas ålder men utan att avslöja för mycket kan jag berätta att hon ganska precis befinner sig mellan åttio och nittio år. Men hu, hon är sprek. Sprek som en unghäst. Och med ett nyopererat knä som tillåter henne att trava länge till, kom hon och hennes make och hälsade på oss i Stockholm för inte alltför länge sedan.

Det var inga problem, de bokade färdtjänst och vi fick nästan en hel dag tillsammans här hemma. Vi åt torsk med äggsås, lekte med iPaden (vilken herren i sällskapet visade sig vara en riktig fena på att hantera) och så berättade moster Gun sina spännande historier. Hon berättade sådant som jag kanske egentligen redan hade hört, men jag ville så gärna höra igen.

Hon berättade om sin mor Alberta som under en period på runt tjugo år födde elva barn. Tio fick hon behålla men inte Karl-Martin. Det arma gossebarnet lämnade jordelivet redan som spädbarn. Förresten skulle han inte heta Karl-Martin, han skulle heta Martin men när hans mor sade kall'n Martin (kalla honom Martin) hörde prästen fel och så kom denne lille gosse att vandra vidare till de sälla jaktmarkerna med ett dubbelnamn i bagaget.

Hon hade en del att ta hand om, Alberta – tio levande ungar och inte minst sorgen efter den som dött. Hon var nästan alltid ensam och skötte eldning, vedhuggning, vattenhämtning, matlagning, tvätt, städning, grödor, utfodring samt mjölkning av kor och säkert en massa andra gårdssysslor som en modern människa som jag inte har koll på.

Ja, hon var nästan alltid ensam då hennes make Edvard jobbade borta under veckorna. Och nu sitter deras lilltös här, Edvard och Albertas yngsta dotter, min mormors lillasyster och min alldeles egna, älskade, gammelmoster moster Gun. Det är 2013 och hon sitter på en liten stol i vårt vita kök och berättar målande om den branta slänten i vilken Alberta slet med tunga okhängda vattenhinkar.

Själv står jag vid köksbänken och lyssnar, tittar på vattenkranen och tänker på hur en sådan lösning skulle ha underlättat för min gammelmormor. Jag står där vid kranen och inser att jag alltför ofta säger att jag får panik. Fast panik får jag inte, vet inte ens hur det känns. Men jag säger att jag får det när det är för stökigt hemma eller för stressigt till förskolan eller för all del då livet bara känns lite tråkigt. Jag skriker panik när blöjhinken är full, mjölken slut eller i svackor då jag deppar över att allt min make och jag pratar om är hur vi smartast löser logistiska familjebekymmer. Jag måste försöka panika lite mindre. Och mina anmödrar i släkten Messelt har gett mig anledning och perspektiv.