Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Jag heter Rosa och jag är smed" – möt LT:s kulturpristagare 2010

Silversmeden och medborgarrättskämpen Rosa Taikon har satt lilla Flor i Ytterhogdal på världskartan.

Följ med på ett besök hos mottagaren av Länstidningens kulturpris 2010.

Annons

Ingen kommer och öppnar när vi ringer på dörren till Rosa Taikons bostad och ateljé i gamla skolan i Flor, några kilometer sydost om Ytterhogdal. Vi väntar ett tag men kliver sedan in genom den olåsta dörren och från köket på övervåningen hör vi Rosa tala i telefon, engagerat som alltid.

Det visar sig att hon har en annan tidning på tråden. En journalist från Katrineholms-Kuriren ringer för att få hennes kommentar till att en ledande kommunpolitiker försökt avhysa en tillfälligt gästande romsk familj från Katrineholm.

Rosa är upprörd och drar paralleller till sina egna erfarenheter från 1930- och 40-talens Sverige, då hon och hennes familj tvingades flytta från kommun till kommun och inte var välkomna någonstans.

Hon tycker också att politikerns uttalanden är särskilt anmärkningsvärda just nu, när förföljelsen av romer i Europa fått så stor uppmärksamhet.

– Som socialdemokratiskt kommunalråd skulle jag för mitt liv inte jaga iväg romer efter det som skrivits om romernas situation i dag, säger hon till journalisten från Katrineholm innan hon blir medveten om vår närvaro och snabbt avslutar telefonsamtalet.

– Oj, var det i dag ni skulle komma, det hade jag missat, säger hon till oss. Vilket inte alls förvånar när hon beskriver hur den senaste tiden tett sig.

Debatten om romernas villkor är intensiv och alla vill ha Rosa Taikons syn på saken.

– Jag har inte arbetat med mitt silversmide på tre månader, säger hon.

Nu är hon nyss hemkommen från Stockholm, där hon debatterat romernas villkor i P1-studion och talat om rasismen vid ett seminarium på Forum för levande historia. EU-minister Birgitta Ohlsson hade bett henne komma dit:

– Jag är så glad att hon engagerar sig. Romernas villkor måste upp på agendan i Bryssel. Det är där det måste stiftas effektiva lagar mot etnisk diskriminering.

Dagen efter vårt besök ska Rosa hålla föredrag för en busslast på 40 personer som kommer hit till Flor, berättar hon.

Så ringer telefonen igen och nu är det Nerikes Allehanda som är på tråden. Rosa ber dem återkomma och sedan skakar hon på huvudet och säger:

– Ja, ni ser ju hur jag har det.

Att stänga av telefonen eller låsa dörren är dock inte aktuellt.

– Det kan jag inte göra, det här är alldeles för viktigt. "Moster, lägg av" säger mina syskonbarn, men hur ska man kunna lägga av när ens folk rånas, mördas och tvångsförflyttas till giftiga sophögar?

Att Rosa Taikon har fyllt 84 är svårt att förstå. Hon är ungdomligt klar i blicken och glasklar i intellektet. Med en intensitet lika bländande som hennes silversmycken lägger hon handen på min arm och ser mig djupt i ögonen för att ge eftertryck åt det hon säger.

Hon berättar om sina egna erfarenheter av rasism och förtryck, om hur hon som barn flackade runt landet med sin stora familj.

– Vi fick inte gå i skola och pappa var tvungen att lära oss något som vi kunde försörja oss på. Jag fick spela trumma i familjeorkestern och det fanns nog inte en dansbana i Norrland där vi inte spelade.

Ja, familjen Taikon uppehöll sig gärna i landets norra delar.

– Pappa trivdes här. Det fanns inte så många staket som höll oss utanför. Kanske kunde norrlänningar lättare acceptera oss eftersom de själva visste något om hur det känns att vara i underläge.

Rosa berättar om ett tillfälle då hon och hennes systrar stod och tvättade sina kläder i en iskall bäck:

– En kvinna från byn kom förbi och sa att vi fick låna hennes tvättstuga. Sådant värmde.

Rosas far Johan Taikon var inte bara musiker utan också silversmed, precis som hans far före honom.

– Det var meningen att min bror Paul skulle föra traditionen vidare. Men Paul blev mördad, och när han var borta började jag fundera på om jag skulle kunna ta vid.

Vid det här laget var Rosa över 30 och hade äntligen fått en viss grundutbildning, två år på folkhögskola. Hon sökte sig till kursverksamheten vid Stockholms universitet och tog en grundkurs i silversmide på 72 timmar. Sedan stegade hon upp på Konstfack med sina smycken – och kom in.

– Jag gick där i fem år, både dag- och kvällskurser. Gick till skolan åtta på morgonen och stannade till tio på kvällen. "Kan du inte gå hem snart så jag får låsa", sade vaktmästaren.

Vid 40 var Rosa färdigutbildad. Hon hade träffat sin man, den österrikiske arkitekten Bernd Janusch, och de bosatte sig i Tyresö. Rosa hade sin första utställning på Tyresö bibliotek, en utställning som sedan fick flytta in till Kungliga biblioteket i centrala Stockholm. Det ledde i sin tur vidare till en separatutställning på Nationalmuseum, som blev hennes verkliga genombrott.

– Det var en fantastisk tid men jag slet hårt eftersom jag och min syster Katarina samtidigt jobbade hårt med den sociala frågan, säger Rosa.

Konstnärsparet Taikon och Janusch blev alltmer känt och så småningom blev det ohållbart att stanna kvar i Tyresö.

– Det var folkvandring till ateljén och vi fick ingen arbetsro. Samma dag kunde det komma tio oanmälda personer och ringa på dörren.Så läste Bernd Janusch en annons i DN om att en gammal skola i Ytterhogdal var till salu.

– "Ytterhogdal, vad är det?" frågade jag, säger Rosa.

Flytta 50 mil från familjen i Stockholm ville hon inte.

– Aldrig i livet. Men fast jag är född i lejonets tecken och därmed ganska envis blev det så ändå. Det var Bernd som bestämde.

Innan de fick köpa gamla skolan i Flor skickade dock Härjedalens kommun ned en representant till Stockholm för att undersöka vilka de var.

– När de fick se utställningsaffischen från Nationalmuseum och förstod vad vi höll på med fick vi godkänt. Och sedan har kommunpamparna i Härjedalen varit hit med varenda landshövding för att visa vilka stora konstnärer de har i kommunen, säger Rosa och ler.

När makarna separerade efter några år och Rosa blev ensam i skolan i Flor sa hon till kommunalrådet Arne Ring att hon också övervägde att flytta.

– "Det får du inte. Du är vår bästa reklampelare", sade han.

Rosa Taikon stannade i Flor och här tänker hon bli kvar. De många resorna till engagemang i Stockholm och på andra håll blir långa och tröttsamma, men att bryta upp och flytta hela verksamheten när man är över 80 känns uteslutet.

Kortare sträckor kör Rosa bil själv. När hon ska längre bort brukar systerdottern Angelica, som bor i Stockholm, ställa upp och skjutsa.

– Det är alltid hon som kör mig när jag ska ha utställningar på andra håll i landet. Jag är så glad över mina underbara syskonbarn. Eftersom jag aldrig fick några egna barn är det de som står mig närmast.

Hemma i Flor har Rosa god vardagshjälp av snälla grannar.

– Barbro som hämtar varorna åt mig på ICA när jag inte hinner åka och handla själv är en pärla, skriv det, säger hon.

Att andra grannar är fortsatt avvaktande och visar ganska tydligt att de inte är intresserade av någon kontakt bekymrar henne inte längre.

Rosa Taikon är ödmjuk och tacksam över att hon fortfarande orkar arbeta och att hon kan försörja sig på sin konst. För även om hennes smycken nu betingar höga priser så blir det inte mycket över. Den filigransteknik hon använder, där pyttesmå silverkulor – granalier – löds fast på underlaget en i taget, är mycket tidsödande och ett smycke kan ta flera månader att tillverka.

Pensionen räcker nätt och jämnt till gasolen som driver lödkolven och silver och guld är dyrt att köpa in.

– Jag var ju ner till Stockholm och fick medalj av kungen tidigare i år. Och då kunde jag inte låta bli att säga till dem, att visst är det fint med medalj men lite pengar att köpa material för hade varit ännu bättre, säger hon.

LT:s kulturpris om 30 000 kronor är alltså välkommet:

– Jag har precis beställt silver för ungefär den summan, säger Rosa.Både kungamedalj och kulturpris ser hon som erkännande för sin kultur och hon dedicerar dem till sin far och farfar.

Vem som ska föra det traditionella romska silversmidet vidare efter henne vet hon inte idag.

– Jag har lärt upp min systerson Stefan till silversmed men han har gått upp i format och gör i dag stora skulpturer, har inte tålamod att sitta och pilla med små granalier. Så jag hoppas naturligtvis att det kommer fler inom den romska gruppen som kan ta vid där jag slutar, säger hon.

Annons