Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Jag har ingen dold agenda”

/
  • Jonathan Johansson är musikern som helst vill vara författare. Om tio hoppas han att drömmen blivit verklighet. ”Jag lägger ner alldeles för mycket tid på orden och läser mycket poesi och litteratur. Det är lika viktigt för mig som musik. Jag är en sådan där som egentligen vill vara författare, men som inte är bra nog”. Foto: Scanpix

Han har kallats årets svenska popsensation, men själv tar han ingenting för givet. Jonathan Johanssons album ”En hand i himlen” kom i februari och sedan dess har Malmösonen haft fullt upp. Men när han för en gångs skull är ledig åker han gärna upp till Kaxås där han tillbringat alla somrar sedan barndomen.

Annons

Vi börjar med att reda ut dina jämtländska rötter?

– Min mormor och morfar är från Kaxås i Offerdal. Min mormor blev så där härligt frälst, som man blev förr i tiden, när hon var 14 år. Hon och en kompis drog bland annat iväg till Föllinge och byggde ett kapell. Fyra år senare plockade hon ut ett arv och köpte en bit mark på andra sidan sjön i Kaxås och huset som byggdes då har fortfarande vi fortfarande kvar. Vi är fem familjer som åker upp varje sommar, fiskar, vandrar och lever zigenarliv.

Ska du dit i sommar?

– Ja, det ska jag, men det blir nog efter Yran. Kaxås har varit skitviktigt för mig, där finns en konstig känsla av rötter och att veta var man hör hemma. Men så fort man börjar prata om det där blir det bara klyschigt.

Hur växte du upp i Malmö?

– I betongen, höll jag på att säga. Nej, men i en as-tradig villaförort med höghusen på andra sidan järnvägen.

Många har talat om andligheten på ”En hand i himlen”. Vad ville du förmedla med skivan?

– Det som kom ut, kom ut. Jag var inne i en period där jag grubblade mycket och försökte sätta ord på min tro och mitt tvivel. Hur jag upplever det att leva i en tid som är väldigt tolerant och öppen på många sätt samtidigt som det fortfarande inte är riktigt rumsrent att bära på, och formulera, vissa frågor. Jag tror själv att jag ville följa min egen utveckling, och jag har ingen dold agenda med mitt skrivande.

Du gick tidigt ut med att du är djupt troende. Var det viktigt för dig att bekänna det?

– Eftersom det ändå skulle komma fram i och med skivan, så hade vi två val. Antingen gav vi journalisterna tolkningsföreträde eller så säger man själv som det är, redan från början. Jag valde det senare. Men jag inte säga att det var ett viktigt statement, även om det självklart är en viktig och stor del av mig. Och det är viktigt att vara sann mot sig själv.

– Överlag tycker jag att det är trist att folk har så lite åsikter nu för tiden, och har de det är åsikterna oftast normaterade. Det är konsekvensen av det moderna samhället, vi har förstått att sanningen aldrig bara är en.

Vad handlar låten ”En hand i himlen” om?

– Den handlar om att slitas mellan två världar och att hitta sig själv. Sista stycket är en spegel mot mig och hela mänskligheten, om man ska slå på stort. Det handlar om att livet inte varar för evigt, vi kommer alla att dö.

Stämmer det att albumet har tagit flera år att spela in, delvis för att du började om från början när plattan var nästan klar. Varför gör man det?

– Man gör det för att det inte blev intressant nog, skivan berörde inte och varken jag eller producenten kände oss nöjda. Det görs så sjukt mycket musik i dag, därför måste den vara bra om man vill nå ut med den.

Vad var det som gjorde att ni till slut blev nöjda med skivan?

– Vi hittade ett nytt instrument, en synt, och det gjorde hela skillnaden.

Årets svenska popsensation har du kallats. Hur känns det?

– Det är självklart roligt att höra, men jag tar ingenting för givet. Det är som om man inte riktigt tar det på allvar när man läser sådant om sig själv. Då tänker man att det bara är den där journalisten som vill profilera sig själv. Det är en helt annan sak att läsa samma sak om Marcus Krunegård.

Du har fått mycket beröm för dina vackra texter. Är det viktigt för dig?

– Jätteviktigt, kanske för viktigt. Jag lägger ner alldeles för mycket tid på orden och läser mycket poesi och litteratur. Det är lika viktigt för mig som musik. Jag är en sådan där som egentligen vill vara författare, men som inte är bra nog.

Säg inte det.

– Jo, tyvärr, jag har testat. Men jag tycker i och för sig att man även ska ta popmusiken på allvar, även om den kan tyckas banal som konstform. Man kan fylla musiken med mening genom orden.

Den vackraste meningen skriven av dig?

– Jag tycker väldigt mycket om meningen ”Alla städer ska tömmas. Alla gator glömmas bort.”

Berätta vad som händer för dig i sommar, blir det många festivaler?

– Ja, det blir det, 15 spelningar i Sverige, Danmark och Norge.

Det verkar även bli en hektisk höst för dig. Du ska bland annat sjunga i The Knifes Darwin-opera ”I morgon om ett år”. Berätta.

– Föreställningen har premiär i Köpenhamn och sen ska vi turnera i Europa. Vi kommer till Sverige också.

Hur fick du det jobbet?

– Det var faktiskt Karin Dreijer i The Knife som hörde mig på radion och tyckte att jag skulle passa. Det är nog det sjukaste erbjudandet som jag har fått. Väldigt coolt.

Vad gör du när du inte håller på med musik?

– Jag läser mycket och spelar badminton. Annars arbetar jag på ett behandlingshem för alkoholister och narkomaner.

Vad gör du om tio år om du får välja själv?

– Jag hoppas ju att jag håller på med mitt sjunde album, men jag kanske också håller på att skriva en bok. Eller så jobbar jag socialt. Kanske blir det alltihopa.

Jonathan Johansson, fredag, Zig Zag, kl. 20.30.

Mer läsning

Annons