Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag gnuggade mig i ögonen - kunde det vara sant?

Det kom ett telegram till redaktionen veckan som gick, ja det kom förstås fler, men det var detta som jag var tvungen att gnugga mig i ögonen när jag läste. . Kunde det vara sant?


Filmade med mobilkamera? Försökte hänga sig?

Annons

Så här löd texten:


“Stockholm (TT) En pojke på en skola i Linköping försökte ta sitt liv genom att hänga


sig i en gympapåse i omklädningsrummet, skriver Norrköpings tidningar


på nätet. En annan elev filmade samtidigt händelsen med sin mobiltelefon.


Pojken hade strax innan blivit mobbad av andra elever som hade bundit fast


honom med hopprep i ribbstolen i skolans gymnastiksal och lämnat honom


där. Skolans rektor har anmält händelsen till Arbetsmiljöverket. (Kl 11.37)”.


Ni kanske ska läsa det en gång till. Ena veckan hänger sig en ung kille och visar hela händelseförloppet på internet. Här en annan kille som försöker hänga sig i en gympapåse. Kompisen slår inte larm eller försöker tillkalla någon vuxen. Nej, han lägger istället tiden på att spela in en video.


Vad är det som händer? Jag säger som min farsa sa under Kubakrisen: Vart är världen på väg? Ja, jag kommer inte ihåg att han sa det, men jag antar att han gjorde det. Unga människor (ja inte alla så klart) verkar tro att det bara är att trycka på reprisknappen så är allt som vanligt efteråt. Att det bara är att be om ett extraliv så är man på benen efteråt. Döden är inte bara en kul grej, något man kan hålla på med för att bli uppmärksammad – bli känd. Den gamle punkaren Magnus Uggla gjorde ett album en gång i tiden som han gav namnet "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt?"  Vansinnigt lång titel, men inte trodde han att den skulle få sån relevans år 2010 när han knåpade ihop den där någon gång 1977. Unga gör precis vad som helst för att få stå i strålkastarljuset några minuter, men det är skillnad på att supa och svina i någon Kanal 5-såpa och att sticka huvudet i en snara.


Det var händelsrikt på redaktionen förra veckan. Polisradio och annan blåljusutrustning står alltid på och i allmänhet fäster jag inte för stor vikt vid vad som sägs. Det kan vara nåt påkört rådjur eller en misstänkt brand i ett uthus. Men i fredags blev det skarpt läge. I alla fall för mig. Ett brandlarm gick ut till min adress. Tusen tankar gick genom skallen. En av sönerna hade ledig dag och låg hemma och sov. Skulle han klara sig? Skulle han hinna ut i tid? Jag ringde och efter ett antal signaler fick jag liv i en nyvaken son som verkade lite frågande. Det var inte varmare än vanligt hemma, så jag bad honom gå ut på balkongen och kolla. Och visst. Där utanför stod ambulanser, brand- och polisbilar plus en ansenlig mängd åskådare. Men det fanns inget att se. Det brann inte utan tydligen hade någon testat en rökgång utan att varsko Räddningskåren. Så den här gången var det rök utan eld.