Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag – en tyst hjälte

Annons

Det tar emot.

Det tar sannerligen emot, men jag har inget val.’

Jag tar med de skrynkliga A4-formulären med instruktioner till jobbet. Väntar på rätt tillfälle – tar ett djupt andetag, reser mig och ropar ut:

– Ursäkta, men är det någon som vill köpa kryddor till jul? Perfekt gå-bort-present. Det finns Glöggkryddor och hela kanelstänger om man vill ha.

En sak vet jag med säkerhet när jag ska summera det här året:

Mitt liv som försäljare, pengainsamlare och idrottsvolontär började på allvar hösten 2012.

Det är inte jag själv som samlar pengar till mig själv, det vill jag klargöra.

Det är mina barn som växt på sig.

Och börjat träna. Och dansa. Och spela teater.

Många sporter finns det, som man gärna provar på när man är liten och nyfiken.

Kanske överkompenserar jag lite för det smala utbud som jag själv hade att välja på i Nyhem.

Och kanske var det lite förhastat att lova att barnen ska få testa alla aktiviteter de vill.

Men lovat är lovat.

Nu har jag så att säga bäddat en säng och ligger i den, tillsammans med inbetalningskort, termosmuggar, tablettaskar, mössor med bandylogga på och så beställningsformulären till kryddorna förstås.

Som är till en skolresa.

Jag har själv sponsrat mina bekantas barn i rätt många år och köpt engelsk kola, jultidningar, bomullsstrumpor, kalsonger och så förstås vitlökssalami. Alla jag känner har köpt salamikorv eller känner någon som har köpt en salamikorv från idrottslag eller skolklasser.

Nu är det payback time.

Jamen, kanske någon påpekar; Det är ju barnen som ska sälja, inte du.

Japp. Absolut. Så är det.

Jag har skickat ut barnet på egen försäljningsrunda. Tyvärr hade en klasskompis hunnit före till alla grannar som vi känner.

Grannar som själva också hade köpt av sina egna barn.

Trots vedermödorna så är jag ändå glad att få vara en av de tysta hjältarna.

De 100 000-tals frivilliga hjältar som varje dag, året runt gör det möjligt för våra barn att kunna idrotta, dansa, spela teater, sjunga i kör och utvecklas. De allra flesta jobbar gratis. (Eller betalar för det. Inte i svett kanske, men ofta i korvar och strumpor)

Kanske pekar de ut rätt riktning för barn som annars skulle ha hamnat snett.

Helt säkert hjälper de barn till bättre hälsa och bättre självkänsla.

Jag är bara en skjutsande förälder men jag blir nästan tårögd av alla eldsjälar som envetet driver Idrottssverige runt.

Vecka efter vecka, i idrottshallar, simhallar, skidspår, backar, dansgolv och teaterscener.

Hurra för er!

Besväret att agera försäljare är knappt ens ett besvär, sett ur det perspektivet.

Kryddförsäljningen gick förresten rätt bra.

Mina kollegor på TV 4-Nyheterna Bengt Magnusson, Ulrika Nilsson och Rafaela Lindeberg köpte lydigt. Leverans före jul!

En luttrad nyhetsredaktör däremot slog bakut.

– Är det till en skolresa, nej fy fan, jag hatar sån skit!

Hon hade sin egen idrottsförsäljarkarriär bakom sig och jag förstår henne.

Det kommer jag också att ha en dag – när ungarna blir stora och ska dra in kosingen HELT själv.

Då kommer jag nog att sakna de där beställningsformulären till kryddorna.