Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag blir aldrig fri från Lena

Annons

Ibland är inte det här så kul som ni tror. 2 500 tecken låter inte mycket, men emellanåt är det hemskt mycket och i och med att jag fått en av mina häftigaste läsupplevelser bara för några dagar sedan känns två och ett halvt tusen nästan oöverstigligt. Det är inte utan att man jämför sig. Varför är hon så bra? Det hon gör skulle jag aldrig klara. 

Man jämför sig, precis som en längdåkare i ett milspår jämför sin tid mot Charlotte Kallas (även om ingen skulle erkänna det). Man vill göra bra ifrån sig. Det är nog mänskligt, men samtidigt är det förödande för oss medelmåttor.

Lena Andersson verkar vara en väldigt vanlig, trevlig tjej med en alldeles makalös gåva. Hon lyckas skriva en hel bok där inte en bokstav, inte ett skiljetecken känns överflödigt. Jag vet inte hur många texter på måndagarna ni lyckats konsumera. Har ni ansträngt er kan det ha blivit uppåt tusen stycken men jag kan lova att inte en enda av dem skulle ni kunna återberätta, ens under pistolhot. Ja kanske den då om när sångaren i mitt gamla punkband drog av sig brallorna när vi uppträdde på en morgonsamling i Nyhedens skola. Nähä, inte det. Men kanske den som handlade om när jag, 18 månader gammal, kackade i en bassäng på Sandviken, medan det ännu fanns ett bad där? Nähä, inte det. Ingen som kommer ihåg?

"Egenmäktigt förfarande", Lena Anderssons bok alltså, kommer jag aldrig att glömma. Den marknadsförs väldigt enkelt. En roman om kärlek. Det skulle kunna vara vad som helst. Kunde det vara nåt? Jag har mest varit inne på lite tuffare grejer. Kärlek. Det kunde vara nån chic lit som utspelar sig på eller kring Stureplan. Inte nåt för mig. Trodde jag i alla fall. Att den dessutom fått Augustpriset funkade i alla fall inte som tändvätska för mig. Den var väl nåt som Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl kunde sitta i finsoffan och analysera.

Efter tre sidor var jag fast och inte efter sidan kom jag loss. Men jag blir nog aldrig riktigt fri.

Jag tänker inte berätta vad den handlar om. Det skulle bli nästan löjligt, för ramhandlingen skulle i stora drag få plats på baksidan av ett frimärke. Den kan säkert nån kamrat till er tala om, men ni borde läsa den och även om ni bara gillar jägarskildringar hittar ni nåt i boken. Ester Nilssons (huvudpersonen) totala besatthet av ett byte hon aldrig kan fälla är fascinerande, och som Lena Andersson uttrycker sig sen, öppnar locket till sånt man trodde var förslutet för alltid. 

Jag har plöjt igenom mängder av texter som knappt varit värda trycksvärtan.

Men har man inte läst nåt riktigt dåligt känner man inte igen det som är väldigt bra.