Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Jag älskar mitt yrke...men

Annons

Jag älskar mitt yrke!

Att få hjälpa andra människor.

Att se att träning gör skillnad, även när man är gammal.

Att hjälpa förlamade att få en värdig och meningsfull dag.

Att se en stum le, bara för att jag förstod vad den menade.

Att sitta hos någon under dess sista tid i livet, hålla i handen och stryka lätt över pannan.

Att få ge de sista dropparna vatten i livet.

Jag älskar verkligen mitt yrke!

Jag utbildade mig till Undersköterska ganska sent i livet. Redan då kände jag att det här var rätt för mig. Under utbildningen fick vi lära oss hur viktigt det är att jobba på ett rehabiliterande sätt så att den jag hjälper får behålla sin rörlighet, även om det bara är att kunna borsta tänderna själv eller ta på tröjan själv.

Vi fick lära oss hur viktigt det är med bemötande och att vi är trygg i oss själva för att kunna ge andra trygghet.

Vi pratade mycket om självbestämmande. Den jag hjälper ska känna att den fick bestämma någonting själv, även om det bara var vilka strumpor den ville ha idag.

Sedan fick vi förstås lära oss om sjukdomar och mediciner, men det var inte det viktiga för mig. För mig var det människan som var viktig. Att se alla som människor. Inte patienter eller brukare.

Att göra lite skillnad för någon annan.

Men verkligheten är en helt annan.

Jag kommer till jobbet klockan 7 på morgonen. Före klockan 8.30 ska mina 5 ibland 6 patienter vara tvättade, påklädda och klara för frukost. Minst en ska ha hunnit duscha också.

I samband med frukosten måste jag försöka hinna med en aktivitet för patienterna också. Högläsning, någon form av gymnastik, bygga pussel eller spela något spel. Detta, inklusive att diska och snygga upp köket, måste vara klart senast 9.30 för då har personalen fika och ska planera resten av dagen.

I bland måste jag följa någon till tandkäkaren, ibland till frisören osv.

Sen ska jag städa minst ett av patienternas rum, tvätta all tvätt, städa personalrum och förråd, gå med sopor, beställa mat från minst två olika håll, inventera och beställa kontorsmaterial och hygienartiklar till mina patienter, byta glödlampor, laga möbler, rensa avlopp, baka något och koka kaffe till klockan 11.00.

Både jag och min kollega ska hinna äta lunch före klockan 12.30, för då ska vi servera lunch till våra patienter. Duka, vika servetter, ta hand om blommor, damma och pynta ingår också.

Jag måste sedan fortsätta att städa, tvätta, gå med mer sopor och ordna kaffe till klockan 15.00. Trycker in dagens andra aktivitet. Om det är väder kanske jag hinner gå ut med någon patient i 2 minuter.

Diska igen och förbereda för middagen. Sen MÅSTE jag dokumentera. Inget är gjort om det inte skrivs in i datorn.

Under dagen är jag även ansvarig för patienternas medicin, träningar, omläggning av sår, kontakt med anhöriga, samt patienternas välbefinnande och ska ta hänsyn till deras självbestämmande.

Senast klockan 16.00 måste jag vara klar för jag får absolut inte jobba över.

Du som orkat läsa ända hit kanske har reflekterat över att jag inte skrivit så mycket om mina patienter och vad dom vill ha hjälp med eller hur.

Men du kanske också räknat ut att den tiden finns inte.

Lägg sedan till att den här verksamheten inte får kosta något.

Vi får inte köpa det material vi behöver för att kunna bedriva en säker och bra vård.

Saker som står på golven, sladdar som ligger löst, dålig belysning mm mm, bara för att det blir så dyrt att köpa nya lampor, anlita någon som kan ordna det elektriska osv.

Bara på min arbetsplats har det dragits in på nästan 3 heltidstjänster för att ekonomin ska gå ihop.

Chefen, som är mycket noga med ekonomin, tycker att vi inte behöver servera pålägg alla dagar och helst inte alls.

Ordinarie personal är sjukskrivna och vikarierna jobbar 8-10, ibland 14 dagar i rad.

Personal kommer tidigare, tar ingen rast och jobbar över dagligen. Sen får vi höra att vi borde väl hinna städa lite mera och pyntat lite till och att vi måste ha fler aktiviteter för patienterna.

De sociala aktiviteterna känns viktigare än att hinna byta blöjor, se till att alla fått sin medicin och att träna för att kunna behålla sin rörlighet.

Lägg sedan till alla mål och policys som vi ska följa. Samma för vårdpersonal, tjänstemän och sopkörare. Vi ska fika Fairtrade men det får inte kosta något. Vi ska sortera soporna, men vi har ingenstans att slänga kompost och på vintern får vi trava i djupsnö eller halka på blankis för att slänga tidningar och glasburkar. Vi själva får inte åka iväg och lämna glödlampor utan vi ska då kontakta kommunen som ska skicka någon som kan köra glödlamporna till återvinningen och fakturera oss 350 kronor per påbörjad timme.

Jag blir inte förvånad när jag hör i media om våra gamla och sjuka som är uttorkade, att dom svälter, ligger i sin avföring eller att sängen är dyblöt av kiss.

Jag önskar att OM en anmälan gjordes till Socialstyrelsen att någonting skulle hända, men inte ens det tror jag på längre, för det är ju bara pengar det handlar om.

Alla anhöriga, ni borde kolla upp vad era gamla och sjuka får för sina pengar.

Dom betalar 5-6 tusen per månad för ett rum med toalett och litet kök (som dom egentligen inte behöver). Sen betalar dom nästan lika mycket till för maten. Och då får dom inte ens ost på smörgåsen alla dagar.

Vill någon hoppa över ett mål mat någon dag måste dom betala i alla fall, eftersom dom betalar för heldag. Vill man slippa betala för en dag måste man vara utan mat hela den dagen. Och glöm för guds skull inte att säga till flera dagar i förväg.

Inte en enda dag på snart 6 månader har jag gått hem och känt att i dag har jag gjort ett bra jobb. Jag har inte en enda dag känt att jag hunnit göra färdigt det jag ska. Varje dag och varje natt funderar jag på om jag gett rätt medicin till rätt patient vid rätt tid, om hur jag ska göra för att hinna med att utföra alla mina uppgifter.

Jag kanske inte klarar av mitt jobb, kanske borde jag säga upp mig, för uppenbarligen klarar jag ju inte av att göra det jag ska (städa, tvätta osv osv …...).

Men det var ju inte det här jag fick lära mig på utbildningen.

Till slut tycker jag att alla kommuner som inte har råd att bedriva en god och säker vård och omsorg för våra gamla, och för våra barn, ska lägga ner den verksamheten och överlåta det till andra som uppenbarligen klarar av att göra det billigare åtminstone. Kanske inte bättre, men det är ju trots allt pengarna det handlar om. Eller hur?

Jag älskar fortfarande mitt yrke, men inte mitt jobb.

Snart f.d Undersköterska i kommunen

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel