Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Isigt och gastkramande vid den ryske tsarens hov

På upploppet av denna flödande rika boksäsong dyker det upp en märklig liten bok av förre nyhetsreportern Christian Peters.

Annons

”Isleken” heter den, en fantasi med verklig, historisk bakgrund, som mest liknar ett kammarspel med tydliga regianvisningar. En gastkramande berättelse med grymma inslag av maktmissbruk , rasande svartsjuka och blodiga illdåd.

”Isleken” tilldrar sig under den rekordkalla vintern 1740 vid hovet i St Petersburg, där Peter den store har efterträtts av sin impulsiva och maktgalna brorsdotter Anna Ivanovna.

Bygget av tsarväldets nya huvudstad fortsätter. Det är nu snart fyrtio år sedan Peter den store erövrat området vid Nevamynningen vid Östersjön och i denna vattensjuka och svåra terräng startat anläggandet av en stad, som 1712 ska förklaras vara Rysslands nya huvudstad.

Redan på romanens första sida möter vi den ansvarige byggmästaren Eropkin, som på grund av kylan tvingats avbryta byggandet. Nu har han hämtats av kommendanten Lippman för att stå till tsarinnan Anna Ivanovnas tjänst vid den årliga Midvinterfesten.

Eropkins uppdrag blir, att med sitt manskap, uppföra ett istorn i flera våningar med isblock huggna direkt ur den tillfrusna floden.

Tsarinnan Anna är lynnig och maktgalen. Hon älskar de grymma lekar, där undersåtar kan offras utan betänkligheter. I den här berättelsen är den ryske fursten Golitsyn hennes älskare, med vilken hon iscensätter sina grymma lekar med medeltida, brutala bestraffningar. Själv drar hon sig inte för att i rasande svartsjuka svinga sitt svärd och halshugga en av sina hovdamer, som älskaren Golitsyn lägrat.

Byggandet av istornet på Nevas strand är förstås en fantasi liksom de lekar med alla brutala inslag, som äger rum vid Midvinterfesten i iskylans stad.

Det är en rafflande historia som utspelar sig vid tyrannens hov, men samtidigt en berättelse som med sitt poetiska språk lyfter på fantasins lätta vingar.

Så talar tsarinnan Anna när hon låtit gifta ihop sin otrogne älskare med den puckelryggiga tjänarinnan i dödens istorn:

”Så skört är det vackra i världen! Tro mig! Så skört är kärlekens ljus före dödens mörker! Min största gåva till er är natten själv. Jag ger er gåvan att bli befriade från livets lögner och rädsla. Jag ger er frihet från allt som är vinter! Jag ger er kärlek! Jag ger er en äkta vår! Jag ger er livets och dödens natt!”

Det är en märkligt poetisk text i en märklig roman, som samtidigt är ett skådespel på fantasins vingar med en brutal historisk grund.

Mer läsning

Annons