Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intressant programsättning med Motettkören

/
  • Motettkören har många kvalitéer i de mer finstämda verken och en styrka i de svaga nyanserna, men dessvärre fattas en del när det skulle behöva vara lite mer volym.  Foto: Håkan  Luthman

Julkonsert med Stora kyrkans Motettkören och Archi Jamt, samt solister under ledning av Nicklas Strandberg.

Annons

Jag var väldigt nyfikenpå den första konserten med Motettkören, som funnit som kör i en mindre evighet, och den nye organisten i Stora kyrkan Nicklas Strandberg. Hur skulle mötet bli?

De hade valt att kalla programmet O Magnum Mysterium och programvalet och kvällens inramning speglade den titeln.

Intressanta hopp mellan den allt för vanliga psalmen 297 (Härlig är jorden) till musik av Pärt, Lauridsen och Langlais. Det bådar gott inför framtida konserter med så fascinerande sammansättning.

Synd att inte nyttja stråkkvartetten Archi Jamt lite mer, de fick i det här programmet en alltför undanskymd plats.

Men programvalen gjorde att kvällen blev, för min smak, lite väl seg, det mesta i rätt långsamma tempon. Framförallt saknade jag drivkraft och framåtanda i många av verken, mer energi kanske fått kören att sjunga ut mer och det hade jag önskat. Kören har många kvalitéer i de mer finstämda verken och en styrka i de svaga nyanserna, men dessvärre fattas en del när det skulle behöva vara lite mer volym.

Stora kyrkans akustik hjälper ju som bekant inte till när det gäller att fokusera klangen på vad musik det månde vara, men här saknade jag mer projektion i klangen från kören. Solisterna i Buxtehudes Magnificat hade också svårt att nå ut.

De stycken ur Arvo Pärts Berliner messe vi bjöds på känns inte helt klara, men på god väg om jag får uttrycka mig så. I hans musik är mellanrummen i musiken lika viktiga som tonerna och det krävs mod för att få fram det på ett optimalt sätt. Det är så spännande och härlig musik så jag hoppas vi får höra mer av honom framöver.

En av höjdpunkterna för kvällen var Ave mundi gloria med de två solisterna Ingrid Grahn och Jenny Michanek, väl avvägt mellan rösterna, men tyvärr blev slutet lite väl orent. Kören glänste också i Förunderligt och märkligt av Nielsen, finstämt och mjukt.

En extra ros till de 5 sångarna i tenor- och bas-stämmorna, inte lätt att vara så få, men de var tonsäkra sångare och det hjälpte avsevärt.

Mer läsning

Annons