Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intensivt spel om kärlek och makt

/

Hjåggböle, Kågedalen, Missenträsk och så nu Skråmträsk. Vad är det som gör att dessa prickar på kartan frambringar så många litterära konstnärsskap?

Annons

Jag har varit i Glommersträsk men inte var det någon storartad skönhetsupplevelse, såvitt jag minns. Svaret på frågan måste vara att fantastiska berättelser och levnadsöden gömmer sig i varje oansenlig by. Människorna i Västerbotten har lyssnat och utvecklat en tradition att föra dem vidare. Om man bor i en by, måste man bry sig var en bärande tanke hos Sara Lidman.

Romanen ”Lifsens rot” är den näst sista delen i Sara Lidmans epos om Jernbanan. Den handlar om Rönnog, vars förebild är författarens egen mor och som nu i en berättarföreställning gestaltas av skådespelaren och dramaturgen Ellenor Lindgren. Scenografin är enkel. En smal trasväv i olika blå nyanser i fonden fortsätter ner på scengolvet, där Rönnog som barn går barfota, en boklåda av trä, som också kan symbolisera dynamit, det ursinne som Rönnog visar sig besitta längre fram i livet. På scenen finns också dragspelet, vars toner ömsom vemodigt, ömsom muntert ackompanjerar handlingen. Rönnogs far uppfostrar sina barn med bibelspråk. ”Den som älskar glada dagar, varder fattig.” I Rönnogs medvetande finns alltid ”Hotet till vänster om huvudet” det har fadern inpräntat och det följer henne genom livet. Ellenor Lindgren spelar alla rollerna och växlar skickligt med en knyck på nacken, tonfall och röstläge. Hennes lillebror Love får ett kort liv, han är inte som andra ”men han förljuvar den som tar i honom.”

Rönnog får möjlighet att utbilda sig till mejerska och hon möter också män och får kontakt med sexuella känslor, som hon har svårt att bejaka med den uppfostran av synd och skuld hon bär. Hennes första kärlek, syndikalisten Engman, som hon är förlovad med, dör ung och Rönnog får tjänst i Ecksträsk, en helt annan kultur än det Norrbotten hon kommer ifrån och ett helt annat språk som hon uppfattar som grovt och fult. Eftersom Rönnogs modersmål inte är den skelleftebondska som Sara införde i Jernbaneeposet, finns inte mycket dialekt i pjäsen utom en humoristisk monolog av barnmorskan, då Rönnog föder sitt första barn. Rönnog träffar nu Isak Mårten och det visar sig att han är den som ”hennes själ har kär” som hon visionerar i första scenen med text ur Höga Visan. Deras liv blir inte lätt. Rönnog har ett berg av klagan inom sig och det kommer inte bara fram när hon föder barn utan i synnerhet i förhållande till den grandiose svärfadern som har försatt familjen i en ohjälplig skuld. Isak Mårten är tålmodig och mild, alltid snar till kärleksord och att utjämna alla misshälligheter. Rönnogs ursinne når full stormstyrka i andra akten som slutar med svärfadern Didrik Mårtenssons död. Den publik som har generationer och personer ur Sara Lidmans Jernbana klart för sig, hade förmodligen större glädje av föreställningen men texten om Rönnog står också för sig själv. Ellenor Lindgrens osminkade gestaltning av Rönnog, livet, maktkampen och människorna runt henne är värd beundran. Hennes sätt att sänka rösten i de känsliga partierna, ökade intensiteten i spelet men gjorde det lite svårt att uppfatta alla ord.

Rönnog var en kvinna som längtade efter ett friare och mera självständigt liv. Så passande att se dramatiseringen av Lifsens rot på Storsjöscenen och dessutom ha möjlighet att uppleva Sara Lidmans vän, Berta Hansson, på Ahlbergshallen. Ett riktigt bra firande av kvinnodagen 2010.

Mer läsning

Annons