Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intensiv berättelse i hotfullt vibrerande underjord

/

Chisato Minamimura rör sig i cirklar över scenen. Händerna berättar en historia som blir alltmer agiterad ju längre in i föreställningen vi kommer. Jag förstår inte de tecknade orden men tar mig långsamt in.

Annons

Koreografen Martin Forsberg, med rötter i Härnösand, har skapat ”Vibragera” för Riksteaterns Tyst Teater i samarbete med en rad organisationer. En av dem är Kungliga Tekniska Högskolans experimentella scen R1 där föreställningen hade sin premiär. R1 är Sveriges första kärnreaktor och var i drift mellan 1945 och 1970. Det underjordiska rummet, 25 meter ned i berget, är en nyckel till föreställningen. På turnéföreställningarna finns rummet kvar i suggestiva projektioner, där flackande ljus letar sig fram i trappor, öppnar dörrar, söker i skrymslen och vrår.

För mig handlar ”Vibragera” om en okänd underjord – eller ett undermedvetet – som någon försöker kartlägga, ordna, numrera, hitta underliggande strukturer och en berättelse i.

Två av dansarna är hörande, två är det inte. Alla är tekniskt mycket skickliga. För att de döva dansarna ska känna puls och rytm är ljudet inte bara hörbart utan också kännbart. Två vibrationshögtalare sätter Storsjöteatern och publikens kroppar i gungning. Pacemakerinnehavare uppmanas att hålla sig en bit ifrån högtalarna. Vibrationerna ger en obehaglig känsla av hot. Filmklippen är en annan viktig byggsten i föreställningen som ofta tar lika stor plats som dansen. Men videokameran arbetar också i direktsändning i en av föreställningens starkare scener där tre blickfång samarbetar: De fyra dansarna runt ett rött fyrkantigt bord teckenspråksräknar frenetiskt, på skärmen intill projiceras de ur ett ovanifrånperspektiv, på den andra skärmen projiceras snabba matematiska sekvenser: 1+1=2 och så vidare in i den matematiska oändligheten med en sväng över pi.

”Vibragera” drar inte in sin publik genom dörren. Men väljer man att kliva in hittar man stor intensitet. Slutscenerna är suveräna: jag släpper de fysiska dansarna med blicken och ägnar mig helt åt skuggspelet som uppstår på vägggarna. Svarta silhuetter dansar fram.

Mer läsning

Annons