Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inte vilket parti som helst

Annons

Den yttersta högerns parti, Sverigedemokraterna, går till landsdagar i stor optimism. Tyvärr verkar den befogad. Till sin hjälp har man inte minst den benhårda blockpolitik som Fredrik Reinfeldt (M) upprätthåller på riksplanet. Läget är faktiskt riktigt sorgligt.

I Riksdagen låter Reinfeldt SD avgöra när ett förslag om ett nytt jobbskatteavdrag ska läggas. Först när SD säger sig beredda att stödja det lägger regeringen förslag. Att regeringen trots SD:s nej framhärdar om en höjd brytpunkt för statsskatt är inte mindre sorgligt. Här låter man SD helt öppet avgöra frågan. Tanken att de rödgröna inte ska ta strid för det man tror på är mer än märklig. Den som styr – i dag en minoritetsregering – bär ansvaret för att söka stöd i riksdagen för kompromisser, i stället för att hela tiden låta SD bli vågmästare. För SD är inte ett parti vilket som helst.

Till skillnad från Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti har de rötterna i nazismen. Dessa partier söker gärna peka på den skillnaden. Inte minst när nu den norska högern släpper in Fremskrittspartiet i regeringen blir frågan viktig. Ett annat exempel är att Dansk folkeparti som under ett decennium av borgerlig regering i Danmark gavs stort inflytande över politiken, nu distanserar sig från SD, eftersom dessa söker samverkan med Front National i Frankrike, som det danska partiet betecknar som rasister. Själv menar jag att skillnaderna mellan dessa partier inte ska överdrivas.

Gemensamt för dem alla är att de, vare sig ursprunget är nyliberal populism, främlingsfientlighet eller nazism, i dag söker väljarnas stöd i en grumlig och exkluderande nationalism.

De svänger sig alla med termer som smygislamisering och sprider på det viset rädsla i den del av befolkningen som i dagens eller föregående generation kommit till våra länder. Det är därför den norska högerns sätt att samverka med dem är så obehagligt.

De som ser fascister som marscherande svartrockar som avskaffar demokratin, har svårt att ta till sig att detta är neofascism. Jag tror annars att det är en bra beskrivning om man ser till fascismens rötter i exkluderande nationalism. Andra kallar partier som dessa rasistiska. Fremskrittspartiet kanske ska ses som rasistiskt snarare än nyfascistiskt.

Detta är partier som söker sitt mandat på att skapa och förvärra motsättningar i samhället och mellan människor. De väljare som trots detta funderar i deras banor, och de verkar alltför många just nu, ska i alla fall veta att detta inte är rumsrena partier. 

Svante Säwén