Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inte så dumt på Mörsils skola

Nu är den genomförd, den kontroversiella skolflytten till Mörsil som fick Järpenborna att resa sig i uppror och till sist bilda ett nytt parti när politikerna vägrade backa.

Så hur blev det? Blev det så gräsligt som alla befarade? Eller blev det rentav bra? LT åkte till Mörsil för att undersöka läget.

Annons

Det är full aktivitet på skolgården när LT:s utsända kommer till Mörsils skola tidigt på morgonen. Några sjuor spelar fotboll i den nybyggda multiarenan. Intill jobbar Niclas Ottosson-Leander i 7C och hans kompisar upp en våldsam fart i stora gungan.

Sjuorna flyttade hit redan förra året. Så Niclas, som bor i Undersåker, är inne på sitt andra år och låter rätt så nöjd.

– Det är väl inte så jobbigt att åka buss, säger han.

Maten är något sämre. På Stamgärdeskolan blev man förstås enormt bortskämd, ingen skola kan mäta sig med maten där, det medger han.

Att skolvägens längd inverkar på elevernas syn på skolan är tydligt. Men det är inte bussresan i sig som stör utan det faktum att man måste stiga upp tidigt, och passa tider.

Klasskompisen John Simpson hade just flyttat till Järpen och skulle få 50 meter till skolan när flytten blev bestämd. Han känner sig blåst på sin korta skolväg, vilket kan göra vem som helst lite bitter.

För många blev det bättre än väntat. Jeanette Jönsson, som bor i Kall, har långa dagar, men trivs ändå bra i skolan, precis som kompisarna Tea Dahlström och Josefin Norlén.

– Alla trodde det skulle bli jättedåligt, vi trodde allt skulle bli sämre, men det blev det inte. Jag tror alla tycker det värsta är att behöva passa busstider, säger Jeanette.

Julia Rehn bor i Ottsjö och tillhör de elever som har längsta resvägen, en och en halv timmes bussresa varje dag, frukost klockan sex. Hon går i 9:an och har flyttat över från Järpen nu i höst.

– Det känns så onödigt. Vi har fått byta många lärare och de känner oss inte, säger Julia.

I Järpen kände de alla lärare, många sedan 6:an. Om man gjorde dåligt ifrån sig på ett prov visste läraren varför. Men här i Mörsil känns det som de måste börja om från början med varje lärare.

Eftersom det är sista året har niorna behållits intakta, Mörsilelever och Järpenelever är inte blandade som i övriga årskurser. Det är positivt, som Julia ser det.

– Ingen är utanför längre. Innan var klassen ganska stökig men nu är det lugnare, klassen har blivit mer sammansvetsad.

•Men hade det inte varit kul att få nya vänner från Mörsil?

– Nja. Då skulle man ha andra saker i huvudet, som att skaffa kompisar istället för att jobba.

Alla 105 elever som tillkommit i år tillhör inte högstadiet. Några kommer från den nyss stängda Mattmars skola och går nu i 3-6:an i skolans nybyggda flygel. Cheyenne Olofsson från Moan och Cornelia Engström, Semlan, har blandade känslor om att få nya klasskamrater.

Det är kul på ett sätt, Mattmarbarnen är snälla.

– Men vi känner oss inte så hemma i klassen längre, säger Cheyenne.

Men i det stora hela verkar eleverna på skolan rätt så nöjda.

Vart man än går är det god och lugn stämning.

Synpunkter finns förstås, på schemat, på läckorna i sporthallen, och på att inte bli insläppta på Ica under skoltid.

När det är dags för lunch blir det rusning till matan. Hamburgare är superpopulärt, och många elever tar dubbla portioner, även de som nyss hörts klaga på maten.

Fast undantag finns:

– Uh! Kan du göra så vi får flytta tillbaka? hojtar några killar uppifrån multiarenan.

Sjuorna Victor Johansson, Rasmus Olsson och Niklas Prestberg är tre ”Järpen diehards” som fortfarande tycker flytten var värdelös från början till slut.

Nu har de gått över ett år i Mörsil och längtar hem.

Vad som är så jobbigt?

– Maten är katastrof, lärarna, och vi vill att det ska vara hockey på elevens val. Och alla bussar, det är inte miljövänligt, säger Victor.