Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inte nobelklass men värdefullt

I Sverige tas en som bekänner sig till en tro som lite svagsint. I många andra länder är det ett krav. Ja, det är lustigt.

Annons

Nya arbetsmarknadsministern Elisabet Svantesson är kristen. Bara namnet Ulf Ekman och hans "Livets ord" sänder chockvågor över landet. Hon är KRISTEN. I Sverige en nackdel. Här litar vi inte riktigt på såna som tror på spöken, änglar och högre makter. I vissa andra länder skulle det vara omöjligt att ens lämna ungdomsförbunden utan att bekänna sig till en tro. Kristdemokraterna behövde antagligen inte ens fundera på parlamentarisk överlevnad om de började prata om det som är själva fundamentet till deras politik. I Sverige tas en som bekänner sig till en tro som lite svagsint. I många andra länder är det ett krav. Ja, det är lustigt.

Jag håller på och flyttar som en besatt. Allt ska sorteras. Jag ska inte göra som alla andra gånger jag dragit upp bopålarna. Nu ska inte allt junk ner i en kartong och ställas för slutförvaring i den nya källaren. Mycket sparat är ren dynga. Gamla grejer som jag förmodligen yxat till i lekskolan. Gamla kottgrisar, snöbollar av flirtkulor glas med pålimmade riskorn. Allt försvann utom de artefakter som hade namn och datum ditplitat. Det mesta hade inte det, och att skänka fynden till välgörande ändamål skulle bara göra förintelseprocessen mer utdragen. Den stora säcken med brännbart gapar inte så tom längre. Då och då gör man dock riktiga fynd. Där inne i högen bland gamla Kalle Anka och Läderlappen rotade jag fram en gammal diktbok, "Lyrik i urval av Frösöelever" som gavs ut av våra hängivna svensklärare när vi gick i trean, vilket ungefär motsvarar typ 1969. Många timmars svett i skolbänkarna resulterade i ett litet häfte, men mitt mästerverk "Zebran" fick inte plats, utan där låg en papperslapp som troligen någon av mina föräldrar smugglat in i boken så att jag skulle tro att jag var med på banan. Ett poem visar att vi faktiskt inte bara lekte indianer och cowboys eller lärde oss kavla tunnbröd. En flicka plockade storpolitik in i klassrummet och hennes dikt om Nixon ska jag inte undanhålla er: "Nixon är en gubbe med sting/jag tycker nog han är lite ding/han krigar så hela världen går sönder/jag tycker han gjorde en verklig blunder/när han lät sig väljas till president/det är det värsta som i Amerika hänt". Det var Anna i sexan som skrivit den. Vissa var inte så storpolitiska utan mer jordnära. Katarina i fyran skrev: "Spegelbilden kunde ju vara vackrare än du/Se där en fläck som ej går bort och håret är så väldigt kort/och fräknar har jag börjat få/långt uppåt öronen de nå/men jag är glad att jag är jag/kanske ändrar det på sig en dag".

Det är väl inga Tranströmerdikter, men för oss som gick på Lövsta en gång i tiden mycket mer värdefulla.