Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inte ens jag prioriterar lärarlönerna främst

"Medges ej".

Jag stod i kassan på Clas Ohlson när kortterminalen radade upp en av det svenska språkets tråkigaste ordföljder. Den klargjorde att jag inte hade nog med pengar för att betala ett par helt vanliga hyllplan i ek, några tillhörande hyllkonsoler och lite annat som nästan bara en rådig medelålders man som bär mobilen i ett externt hölster på höften kan kategorisera som ”smått och gott”.

Som tur var så var min far där med mig, för att vägleda sin ohändige son. Min far bär förvisso inte mobilen i ett hölster (längre, jag är dock helt säker på att han haft en sån fas i livet), men han är bevisligen (då jag fick lära mig detta när jag var hemma i jul) ändå den typen av medelålders man som kan beställa ”Den stora vedboken” av samma jultidningsförsäljare två år i rad och sedan förklara det andra köpet med att ”den kommit i en ny upplaga”. Han är, kortfattat, den typen av man som känner sig relativt hemmastadd i de snåriga gångarna på Clas Ohlson.

Nu fick han tränga sig fram till den icke-medgivande kortterminalen, bända fram ett betalkort ur sin vuxet tjocka plånbok och lägga ut pengar för sin snart 28-åriga son, som stod där med rödmelerad mule, som om »Medges ej«-meddelandet givit honom en fysisk trynstöt.

Och det var förstås tacksamt, jag behövde ju hyllplanen där och då, men jag kände mig inte särskilt… vuxen. Det känns onekligen barnsligt att i min ålder få sitt tresiffriga köpförsök nekat och bli ekonomiskt räddad av en tillskyndande förälder.

Men det är ju så när man är student. Med jämna mellanrum tar pengarna helt slut.

Jag har ju övergett journalistyrket (jag gav upp då jag aldrig riktigt lärde vid vilka tillfällen det gynnar texten att utelämna en på sin höjd hygglig anekdot om vedboksbeställningar) och månadslönslivet för att studera till gymnasielärare, och nu har jag bevisligen så knapert att jag inte kan anförtros hyllplanskredit.

Jag belyser detta faktum för att förklara att just jag därför borde vilja att det är en stor och saftig lärarlön som väntar mig vid min lärarexamen. Att jag om någon borde önska en rejäl löneutveckling för lärare, så att jag i framtiden kan bada i ek och annat ädelträ.

Ändå så är jag den första som håller med Tankesmedjan Balans (dessa hjältar till ideella granskare av välfärden) om att lärarnas två fackförbund borde fokusera mindre på ökade löner i den kommande avtalsrörelsen i vår – och mer på en förbättrad arbetsmiljö.

Det är klart att ett fackförbunds framgång till stor del mäts av just löneutveckling, men lärarlönerna har ökat med 25 procent på sex år och som lärarstudent är jag inte orolig över att min ingångslön kommer att vara oskäligt låg.

Tankesmedjan Balans gillar förstås löneökningar generellt, men på ett mycket pedagogiskt sätt visar de hur ökade löner inte kommer som regeringsfinansierad manna från himlen – utan att kommunerna finansierar dessa ökade löner genom att tvinga samma lärare att ”effektivisera” sitt läraryrke.

”En arbetsgivare kan förstås tänka sig att betala mer i lön om det kan hämtas hem i effektiviseringsvinster”, slår Tankesmedjan Balans fast och pekar på att kommuner som ligger högt upp på listor som gäller lärarlöner i regel ligger lågt när man räknar lärartäthet. Det går inte att både öka lönerna och förbättra arbetsmiljön samtidigt.

 Inte med ”nuvarande styrning” i kommunerna. Inte med New public management-tänket, som behandlar välfärden som vore den en vanlig fabrik där allt – även mellanmänskliga möten – alltid kan genomföras mer kostnadseffektivt.

Och det är det systemet – det system som kräver att mer högavlönade lärare ska göra sin utbildning billigare, det system som driver fler och fler lärare in i väggen – som jag som lärarstudent framför allt hoppas att facken tagit ordentlig strid emot innan jag kommer ut i arbetslivet.

Som färdigutbildad lärare kommer jag inte längre behöva bli nekad att köpa ekhyllor i Clas Ohlson-kassorna – men om läraryrket driver mig in i väggen, som det gör med så väldigt många, så kommer jag aldrig orka sätta upp dem.

Erik Löfgren