Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inifrån helvetet med klarsyn och distans

/

Annons

Ann Heberlein överraskade med en tragikomisk metafor under en TV-debatt om vår tids missnöje och jakt på lycka, där också en ekonomiprofessor, en författare och en psykoterapeut deltog.

”Vad är problemet?” frågade programledaren Eva Beckman. ”Vi har ju allt.”

”Jag är inte alls nöjd,” sa Ann Heberlein med sorgset allvar. ”Jag önskar jag vore en höna. Tänk att ha en tydlig uppgift. Lägga ägg. Bli påsatt av tuppen. Flyga upp till pinnen och känna sig trygg.”

Samma dröm om ett hanterligt liv återkommer i hennes bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”.

Ann Heberlein, teologie doktor och etikforskare, har skrivit en bok om sitt eget ohanterliga liv, en bok som liknar ett ångestskrik eller en monolog i korta meningar med alltmer stegrad hjärtklappning som stundtals också drabbar läsaren.

Utåt sett har Ann Heberlein ett perfekt liv. Hon är ung, vacker, intelligent, mycket kreativ och produktiv, även om hennes karriär ännu inte resulterat i en fast tjänst i den världen. Familjen är en önskedröm: tre förtjusande barn och en god och förstående make som älskar henne obrottsligt. Patriciervilla i stan och hus vid havet. Så vad är problemet?

Det handlar om hennes manodepressivitet, numera benämnd bipolär 2 och de tätt återkommande besöken på S:t Lars psykakut, där hon ser sig själv sittande i väntrummet de senaste tjugo åren: den unga Ann i trasiga, svarta kläder och sönderskurna armar, hippie-Ann, gravida Ann, arbetslös, servitris, vårdbiträde, student, doktorand, lektor, doktor, debattör och kulturskribent. Hon ser sig som ensamstående, sambo, gift, separerad, gravid, två- och trebarnsmor.

S:t Lars har varit tryggheten som alltid tagit emot, alltid ny läkare men proffsig och korrekt. I början gällde terapier, piller gavs endast vid allvarliga självmordsförsök. Ann underkänner alla pratarna utom ”Britta” men Vården vet väl inte att terapeuter inte är utbytbara för presumtiva självmördare? Så ”Britta” försvann.

Ann Heberlein är specialist på piller och nämner dem alla vid namn, alla som går under benämningen ”lyckopiller” men litium vägrar hon. Tjock och trögtänkt tänker hon inte bli. Man anar att hon värnar om det maniska tillståndet som ger en känsla av oövervinnerlighet och resulterar i inspirerade artiklar, böcker och benådade forskningsrapporter. Ibland dessvärre också förhastade affärer och överdådiga och dyrbara fester.

Ann Heberlein tackar pillren för sitt liv men det är tydligt att de inte hjälpt henne att leva ett balanserat liv. Historien vimlar av skapande personligheter med samma problematik och Ann Heberlein har läst dem alla. Hon diskuterar alla olika möjliga sätt att ta livet av sig med dem och sig själv.

Kan självmordet någonsin försvaras rent moraliskt?

I den värsta ångesten finns bara en sak om hindrar författaren att gå från ord till handling: tanken på barnen. En terapeut har skapat en fantasi som ska hjälpa henne att avstå. Hon ser sina svartklädda, sörjande barn vid kistan. De ögonblick när ångesten, ”fågeln som kraxar kallt och klöser blodigt”, blir starkare än kärleken till barnen, är de mest kritiska.

Efter alla studier i ämnet struntar Ann Heberlein i om galenskap är en konstruktion eller ej. Hon vill bara hävda att det finns människor som inte orkar med sina liv och att detta är ett allvarligt tillstånd som kräver kvalificerad medicinsk vård.

Kanske har hon nu funnit en tydlig uppgift, åtminstone för den närmaste framtiden. Att inifrån förmedla upplevelsen av ett helvete med en distans och klarsyn som är häpnadsväckande.

De sista kapitlen då hon gör upp med och tar avsked av de viktigaste institutionerna i sitt liv, Kyrkan, Universitetet, Tidningen och Familjen, är nästan outhärdliga att läsa men hoppet att psykvården kan ta ett steg framåt lever och förhoppningsvis även Ann Heberlein.

Mer läsning

Annons