Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inget omistligt i Mankells nya roman

Annons

Jag litar inte på Henning Mankell. Inte sedan den dagen vi satt på kommunhuset i Sveg och han försäkrade mig om med eftertryck att det inte skulle bli några fler Wallander-filmer den dag Rolf Lassgård slutade. Ja, nu säger han, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att det här är den sista Wallander-boken. Nå, han får väl göra som han vill. Men ”Den orolige mannen” innehåller garanterat inte ett dugg som gör den till en omistlig roman. Tvärtom är det en rätt tjatig och banal historia som innehåller en del flirtar med gamla Wallander-läsare, som personer och händelser som dyker upp.

Ramhistorien är att dottern Linda träffat en ny man och får barn. De nya svärföräldrarna försvinner sedan successivt. Och Wallander som lämpligt nog är ledig får rycka in och hjälpa till. Fonden är de svenska ubåtsincidenterna på 1980-talet som påstås ha betydelse än i dag. Men tro inte att Mankell kommer med något nytt. Tvärtom. Det känns hafsigt och dåligt researchat överlag trots att det finns så mycket material att läsa om allt som hände då. Logiken är inte heller särskilt klar och händelsekedjan som ska hänga ihop är tunn som oktoberis.

Däremellan super Wallander lite mycket. Drabbas av minnesförluster då och då som tecken på begynnande sjukdom. Han möter sin gamla hustru som super ännu mer, möter en gammal kärlek som är svårt sjuk, flyttar ut på landet, skaffar en hund som grannen hela tiden får ta hand om och ältar allt och alla på ett sätt som faktiskt blir uttråkande i längden. Och dottern Linda kräver hela tiden att han ska tänka på sitt barnbarn.

Jag har skrivit många hyllande Wallander-recensioner genom åren. Men den här boken är inte värdig den romanfigur Mankell skapat. Den är märkligt ofokuserad i sitt berättande. Tröttsamt och nästan tvångsmässigt hasar sig historien hjälpligt fram. Och slutet blir på något sätt ett enda stort ”jaha” och ” var det inte mer”. För visst hade det gått att göra något riktigt bra av allt som hände runt ubåtarna då för snart trettio år sedan.

Nej, Kurt Wallander borde ha fått fortsätta sin framgångsrika karriär i teve i Sverige och i England. Som romanfigur hade han gjort sitt för länge sedan. Den här boken tillför ingenting. Om det inte vore så att Mankell redan var så rik skulle man tvivla på syftet bakom boken, men något vettigt projekt får säkert stöd av alla pengar den här boken kommer att dra in oavsett mina åsikter. För visst kan namnet Wallander sälja även en dålig bok på samma sätt som det sålt en hel del tveksamma filmer och teveserier.

Men ni som vill minnas Kurt Wallander som en viktigt litterär profil bör satsa på att läsa något annat i höst…

Läst

”Den orolige mannen”

Mer läsning

Annons