Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Inget du tänker på så länge den funkar

Annons

Min är liten (vissa har en ganska stor). Den kan vara tjock. Eller smal. En del har längre än andra. Min har lite sådär skrynklig hud. En del har hår på den och även om du nekar så vet jag att du använder den flera gånger om dagen. Inte förrän den fungerar sämre än den gjort förut förstår du hur mycket du saknar den. Allt du önskar är att få full funktion igen. Det är inte utan  att man känner sig lite halv utan en som är på hugget. Jag har aldrig haft några bekymmer med den tidigare, men de senaste veckorna har den gjort ont och inte alls haft lust att hänga med. Vissa försöker med medicin och jag tog nog några tabletter själv, men det blev inte bättre av det.

Precis som de flesta män väntade jag för länge. Men till slut blev jag tvungen. Jag kunde inte tänka på något annat. Skulle jag skriva gjorde den sig påmind. Innan jag skulle sova på natten räknade jag inte får utan istället tänkte jag bara på om den skulle vara mer tjänstvillig på morgonen. I flera veckor var det likadant. Ja, man blir lite besatt. Andra som råkat ut för samma känner säkert igen sig.

Mitt balanssinne är inget att åka runt och visa upp i folkparkerna och ibland är det ännu sämre än  vanligt. Det var det den här torsdagen. Det var kallt ute och verkade inte halt så jag struntade i de broddar jag i vanliga fall har runt hela kroppen.

Det skulle jag inte ha gjort, insåg jag senare när jag låg där med en tumme som gjorde grisigt ont. Jag hade dämpat fallet genom att ta emot min ganska digra kroppshydda med min vänstra tumme. Handen svullnade upp, men jag blev lugnad av redaktionens i särklass starkaste ungdomsperson – en gosse som säkert tränar varje ben i kroppen separat.

Han kollade på bulan.

– En stukning, sa han och han borde väl veta, tänkte jag.

Jag gjorde ingenting utan lät bara dagarna gå. Det blev allt svårare att göra så enkla saker som att dra på  strumporna och knyta skorna. Jag åkte på en kuslig insikt. Kunde något vara i behov av läkarvård, kanske en röntgenundersökning eller ett gipsbandage? Jag ringde hälsocentralen och fick, trots nedskärningar, underskott och en åldrande befolkning träffa en doktor redan samma eftermiddag. Sedan gick det undan. In på röntgen, besked av ytterligare en doktor som i sin tur kallade på gipserskan Jennifer som gjorde ett fint paket av vänster hand.

Det ser lite tufft ut. För den som inte vet nåt kan jag ju ha gjort nåt idrottsligt, kanske försvarat min heder eller fått ett piano tappat på handen.

Att halka på en isfläck är väl inte det coolaste, men förmodligen betydligt vanligare för gubbar i min ålder än att bryta tummen i ett slagsmål.