Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inga galler i mitt galleri

Annons

Helt otippat har jag blivit erbjuden att bli delägare i ett galleri. Det känns både spännande och skrämmande. Många skulle säkert bedöma mig som en hyfsat kulturvan person, och visst. Jag kan slänga mig med några begrepp och teorier, kan till och med droppa några namn, men en konstkunnig person skulle blixtsnabbt avslöja mig som en fejk i dessa sammanhang.

Det finns tydliga spår från min uppväxt i skogen bland arbetare och småbönder. Ränder som aldrig går ur och som framför allt handlar om status och säkerhet. Jag tror att jag inte är ensam om att bli aningen osäker när jag kliver in på ett galleri. Det finns ibland osynliga och höga trösklar att kliva över.

Just därför skulle det också vara kul att delta i ett sammanhang där konst finns närvarande. Man kan inte klaga på konstens aktualitet i dessa dagar. Tyvärr är det inte så lite aggressiv populism som kommer till uttryck. Det är som om många bara väntat på chansen att få trycka till konstnärskåren. Och nu är det ju öppet mål och många gula kort i luften.

Konstfackselevernas projekt med undersökande, provocerande och delvis lagbrytande arbeten har lett till massiva protester. Och så ska det naturligtvis vara. Vill man bryta gränser får man förstås räkna med både kritik och protest. Men när vår kulturminister avfärdar det hon ser som ”inte konst” är det ändå ett grovt övertramp.

Det var ingen nyhet att vi har en kulturkonservativ minister, och visst är det på många sätt bättre än en nyliberal dito, men det måste väl finnas gränser även för en kulturminister. När en moderat politiker börjar diktera villkor för konstens innehåll och metoder känns det märkligt likt en stalinistisk kulturpolitik.

Som historiker kan man annars konstatera att bedömningar av konsten skiftar med både tid och plats. Avantgarde och förbjudet igår kan förvandlas till dyr och etablerad konst i framtiden. Om några år kommer även de kulturkonservativa att jubla, var så säker!

Mina största utställningsupplevelser under det senaste året har skett på konsthallar.

I somras blev jag ganska tagen av en samlingsutställning med den schweiziska videokonstnären Pippilotti Rist som vi ramlade över i Liverpool. Personliga, politiska och lekfulla filmer och installationer. Man blev sittande i timmar i en överdimensionerad soffa, surfande mellan en mängd filmer.

Min andra stora upplevelse är Lars Lerin på Waldemarsudde i höstas. Trots sönernas protester fick jag hänga där i någon timme bland de stora och maffiga akvarellerna. Vilket ljus och framför allt, vilka skuggor! Hans mörka och skimrande bilder av värmländska bensinmackar och vintriga norska kustlandskap är helt underbara. Kanske är det för att han också kommer från skogen, kanske är det helt enkelt för att han känns så trovärdig. Jag tror på Lars Lerin. Kan man säga så?

Fortfarande vet jag inte hur jag ska ställa mig till min eventuella framtid som gallerist.

Det känns besvärligt att behöva tänka kommersiellt. Samtidigt skulle jag vilja tänka lite mer pedagogiskt. Vad kan locka in en ny besökare till galleriet? Mat, dryck, musik, poesi, spännande möten, berättelser om konst, en konst som går att ta på, en folkkonst med motivlackade bilar och utsmyckade navkapslar?

En sak är säker: mitt galleri ska det inte finnas några galler i.

Mer läsning

Annons