Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Imponerande, Johnossi

Blanda scenenergi med en skopa existentiell frustration och släng på en hel del konsertrutin så får du Johnossi, duon som gör jobbet för en hel rockkvartett. På fredagen intog de Gamla teatern.

Annons

Jag har ett svidande minne från i somras när Johnossis stressade manager i sista stund ringde LT och avbokade bandets utlovade inför-Yran-intervju. Sedan intog de stora scenen på torget och charmade Östersund med en skräniga indierockrefränger och frustrerade skrik. Johnossi gör det inte lätt att vara bitter.

Det verkar gå bra för duon från Saltsjöbaden. P3-hitsen staplas på hög och gör att det är möjligt att bränna av tunga spår som "Dead End" redan bland kvällens första låtar. John Engelbert rör sig rutinerat på scenen och Oskar "Ossi" Bonde bankar så hårt på trummorna att jag nästan undrar om de kommer att hålla hela konserten.

Det är alltid speciellt att se två personer spela samma sorts musik som oftast spelas av fyra eller fem. Men bandet använder den begränsade uppsättningen till sin fördel. Starka riff som det i "Party with my Pain" blir omöjliga att ignorera i all sin enkelhet. "Bristen" på musiker på scen tar de igen i tempo och intensitet. Ljudbilden blir lite ihålig, men det är ju det sound som Johnossi gjort till deras eget. Imponerande nog lyckas de göra jobbet för ett fullskaligt rockband.

Trots bandets energi har Johnossis musik nästan alltid den där lilla sorgekanten. Enligt intervjuer genomgick John Engelbert en personlig kris under tiden då albumet spelades in. Det har resulterat i att låtarna rymmer en hel del grubblande, på frågor som vad som egentligen är poängen med allting. Ångesten i låtar som "Bed on Fire" känns påträngande äkta.

Ändå förlorar bandet lite på att det är för långt mellan de lugnare spåren. Detta på bekostnad av att konsertens riktiga klimax aldrig kommer till sin fulla rätt. Men vem kan klaga när en av Sveriges bästa rockakter är i Östersund dessutom och verkar vara på jäkligt bra humör.