Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ibland hinner verkligheten ikapp

Ibland hinner verkligheten ikapp och inte bara nafsar en i hälsenorna, utan fullkomligt sliter av dem.

Annons

Sliter av dem så att benen inte längre bär och allt gör ont och allt är trasigt. Att förlora någon man älskar...

Konstigt det där med kärleken ändå, för ju ljuvligare den är desto hemskare. Konstigt det där med hur kärlekens ofantliga lycka liksom alltid motsvaras av samma mängd smärta då saker och ting går åt fel håll. För så härligt det är att älska en människa, så smärtsamt är det att förlora henne.

Blotta tanken på att mista någon av mina älskade vrider pålstek på själen och jag önskar därför ibland att jag var lite mer pragmatisk i min syn på uppbrott och död. Vi föds. Vi dör. Sådan är verkligheten. Men man gillar inte alltid verkligheten.

För en tid sedan fick jag ett telefonsamtal från en av mina topp tre-närmaste varelser. Hon levde men det hade varit nära, som man säger. En rad lyckliga omständigheter gjorde dock att hon själv kunde ringa mig istället för att en vit rock med illavarslande bud tvingats göra detsamma. Och samtidigt som jag greps av en direkt lättnad och tacksamhet kunde jag inte låta bli att tänka på hur det hade känts om det varit vita rocken ringt istället.

Hur hade jag då kunnat hämta på dagis, lagat mat, gått till jobbet? Hur hade då mitt hjärta kunnat fortsätta slå, mina ögon se, min mun le? Hur hade jorden kunnat fortsätta snurra? Nä, det ter sig rakt av omöjligt, även om jag vet att så inte är fallet. För vi människor förlorar varandra. Föräldrar förlorar sina barn, barn förlorar sina föräldrar, vänner och älskade förlorar varandra men på något märkligt vis går livet ändå vidare.

Jag var på Ica när mobilen ringde och pappa berättade att farmor gått bort. Det har passerat några år sedan dess men jag har knivskarpa minnen av hur jag chockad sjönk ihop vid några hyllor. Knivskarpa minnen av de tankar jag hade då, hur jag bara ville skrika; Hallå! Hur kan ni med er själva? Gå omkring här som om ingenting hänt. Och midsommarhandla gräddfil och sill och rödlök och skit. Hur kan ni skratta och tänka på vilken klänning ni ska i övermorgon, på midsommarafton, när min farmor just har dött?! Fattar ni ingenting? Min älskade farmor har dött!

När jag kommit till sans ringde jag min bror som körde oss till lilla farmors lägenhet på Hägerstensåsen utanför Stockholm. Och där låg hon i sin säng. Den vackraste kvinnan i världen. Som om hon sov. På bänken stod jordgubbarna och i kalendern stod alla femton barnbarnens födelsedagar inskrivna. Rabarbern väntade i en påse och farmors parfym luktade som alltid. Klockan tickade och grannarna i huset stökade på med sitt. Allt som vanligt. Inget som förr.