Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ibland är jag mer tonåring än min son

Annons

Jag har en mystisk son. (Nu vill jag bara ta till protokollet att jag kan ana att många av er som läser det här också är föräldrar som förundrats över att era barn är fantastiska, att det verkar som om de kommit till jorden som helt speciella människor. Jag vet. De gör det. Bara kommer och är fantastiska. Men det är inte det jag syftar på här, tror jag.)

Det känns lite som om han är äldre än jag är. Ibland. Jo, ibland är han som ett helt vanligt barn också, men han har fått något annat. Det är som om han var hundra år. Och det har visst alltid varit så med honom.

Jag kan ta ett exempel. När han först kom till jorden var det knas på hjärtat. Han blev opererad (faktiskt död i 8 timmar om vi ska definiera död som att hjärtat inte slår… Men de hade ju en hjärt-lungmaskin som pumpade blodet i stället under operationen. Det är stört omöjligt att operera ett bebishjärta om det inte står still.) första gången när han var 3 månader. Sen kom vi hem. Han låg där på skötbordet och tittade på mig med sin outgrundliga blick. Jag sneglade nervöst i Anna Wahlgrens Barnaboken; vad betyder det här beteendet?

Nyckeln stavades samba. När barnet är mellan 0–6 månader kan du ha många ljuvliga stunder vid skötbordet! Gosa med ditt barn, sjung små sånger, läs ramsor. Jag sjöng, gosade, körde baka baka liten kaka rulla … Men det enda som hände var att sonen blickade tillbaka på mig med sina allvarsamma ögon som uttryckte: Jag låter henne hålla på, hon verkar ju behöva det. Han såg ut som om han kom från en arkaisk tid, från rymden, från jordens inre. Och han drog inte på smilbanden alls.

Jag blev alltmer nervös. Och ibland tänkte jag att vi har fått ett barn av Göran Perssontyp. En landsfader. Till slut log han. Och började röra kroppen rytmiskt. Men det vara bara för att jag hade råkat hitta nyckeln som tydligen stavades samba. När jag satte på brasiliansk musik gick hela hans system igång och pojken log. Han log! (Ok, tänkte jag, nu är vi så långt. Han gillar brasiliansk musik. Det ska vara synkoper.)

Pojken jag refererar till är nu 14 år och 1.94 meter lång. (Och har, noga räknat, varit avstängd en gång till vid operation nr. 2.) Så när vi nu går på stan tror människor att han är min bodyguard och inte min son.

Det märkliga är att han fortfarande och hela tiden, på alla nivåer, får detta konstiga omdöme från andra: mogen, klok, ser människor och så vidare (Till exempel vid utvecklingssamtalen i skolan: Fabbe är den enda elev som kan komma på tanken att säga ”Vilken fin tröja du har idag, fröken”!)

Han kan också vara helt hopplös (som alla vars hjärna är stadd i utveckling. Förresten när jag tänker närmare på saken kan även vi färdigväxta vara helt hopplösa egentligen, nå det var en utflykt från ämnet) och agera helt omdömeslöst så klart.

Min poäng är: sonen har (antingen med sig från början, eller förvärvat genom lidande) något utöver.

I morse, när jag freakade ut och tyckte det räckte med slängda kalsonger och oborstade tänder; när jag skrek och var en mamma långt bortom kontrol … då säger han förlåt, jag blir bara så trött när du tjatar. Du kan bara säga det. En gång.

Så står jag där. Och tänker; jag kan lära mig något av den här (förbannade) Mahatma Gandhi som verkar gå omkring i mitt hem. Förlåtelse kan man alltid ge. Och också be om.

Och då (oss emellan) känner jag mig mer som tonåringen…

Mer läsning

Annons