Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I valrörelsen blir alla socialdemokrater (förutom Maud)

Torsdag förmiddag, det är presskonferens i centrala Visby. Längst fram i ett kvalmigt tält som normalt används för bröllopsfester och 50-årskalas står regeringens fyra partiledare och berättar att de har intresserat sig för välfärden.

Annons

Nio miljarder kronor ska satsas under kommande mandatperiod, varav en tredjedel ska spenderas nästa år på kommuner och landsting medan resterande sex miljarder är öronmärkta för utbildningsväsendet. Bland annat planeras en rejäl ökning av antalet platser i lärlingsprogram och komvux. Mer matematikundervisning i grundskolan och fler behöriga lärare, är andra löften i det borgerliga välfärdsmanifestet.

”Vi går mot en jobbvalrörelse. då behövs satsningar i kommunerna”, säger Fredrik Reinfeldt. Låter det förvirrande? Det är det också kan jag intyga; är det fyra sossar som står där framme och pratar eller vad? Här har vi en statsminister som i tre år och nio månader praktiserat en aggressiv skattesänkarpolitik, men som nu säger att det att är i kommunerna och landstingen det händer. Att det är välfärden som ska prioriteras.

Budskapet som förmedlas inne i det kvalmiga tältet är samma budskap som socialdemokratiska partiledare gått till val på i decennier. Att satsa på jobben är att frigöra kvinnorna från hemmet (billig barnomsorg under dygnets alla timmar), rusta barn och ungdomar med kunskap (fler lärare), ge arbetslösa en chans att stärka sin anställningsbarhet (kommunal vuxenutbildning).

Den som minns valet 2006 känner igen mönstret. När vi kommer till valrörelse bryter Fredrik Reinfeldt tvärt banden med företrädarna Lundgren och Bildt. Då heter inspirationskällorna i stället Carlsson, Persson. Och Sahlin. Skattesänkningar – vad är det? Det är inte bara Reinfeldt som genomgår denna metamorfos, lagom innan valet tycks varenda politiker med maktambitioner förvandlas till socialdemokrat (jo, jag vet, Maud Olofsson; C-ledaren är undantaget som bekräftar regeln, men så håller hon ju också på att köra sitt parti i botten).

Välfärden är viktig för svenskarna. Frågan som väljarna därför har att ta ställning till innan man lägger sin röst är vem som egentligen är vad. Vem är sosse och vem är bluff?