Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I kvinnliga bluespionjärers sällskap

Det där råa upprepandet. Äktheten i berättelserna. Glädjen och sorgen. Få kan som Rita Engedalen beskriva bluesens innersta väsen.

Annons

Hon brukar beskrivas som Norges okrönta bluesdrottning. Rita Engedalen har byggt sin stora publik genom att turnera outtröttligt i 25 år. I hemlandet har hon vunnit en grammis för albumet "Heaven ain't ready for me yet" och fått flera utmärkelser så som Notodden bluesfestival pris och spelmanspriset. Förra året öppnades dörrarna till Europas scener då hon vann European Blues Challenge i Berlin. Nu är hon hemma i Kongsberg igen efter spelningar i Finland, Belgien och Frankrike.

– Mina föräldrar var inte musiker, men de älskade musik så jag växte upp med artister som Johnny Cash och Dolly Parton. När jag var 16 år träffade bluesen mitt hjärta med en våldsam kraft; Muddy Waters, Bonnie Raitt och John Lee Hooker. Det där råa upprepandet gör något speciellt med mig. Jag känner mig hemma i bluesen. Min senaste skiva "Chapels and bars" handlar mycket om det och om glädjen och sorgen. Båda tillstånden spelar centrala roller i genren.

Hur har bluesscenen förändrats sedan du började spela på den?

– När jag började spela fanns det otroligt många bluesklubbar i Norge och de finns kvar fortfarande. Det gör också att det finns många speltillfällen för bluesartister där. Den största utvecklingen har skett på festivalerna. Man märker att arrangörerna jobbar mycket med att bredda sitt utbud med fler genrer som country, folk och rock. Det tycker jag bara är bra.

Rita Engedalen har även gjort sig känd för att lyfta fram kvinnliga bluesartister genom tiderna. Förra året kom hyllningsplattan "Broken soul blues" där hon och kollegan Margit Bakken under namnet "Women in blues" tolkar låtar, både från tidiga bluesartister som Ida Cox och Memphis Minnie till sentida efterföljare som Janis Joplin och Jessie Mae Hemphill.

– Kvinnorna har varit enormt viktiga för bluesens utveckling. Bara en sådan sak som att den första bluesinspelningen 1920 var med en kvinna! Många kvinnor var duktiga gitarrister och låtskrivare under den tiden, men från 1930 så spelade inte kvinnor musik utan förväntades stå hemma vid diskbänken. De fick inte samma möjligheter som männen och de som trots allt tog sig möjligheter fick ofta offra mycket. Därför ska de ha heder och ära, framför allt ska de inte bli bortglömda.

En av Ritas största förebilder är hill country blues-artisten Jessie Mae Hemphill som hon också fick chansen att träffa innan hon gick bort för sju år sedan, 82 år gammal. En norsk journalist förde samman damerna i Hemphills hem i Mississippi. Mötet präglar fortfarande Ritas musik och låtskrivande. Hon har bland annat skrivit en helt ny låt som heter "Rosa Lee", döpt efter fastern som lärde Jessie Mae Hemphill att spela gitarr.

– Mitt och Jessies första möte var lite jobbigt, hon satt i rullstol efter en stroke och kunde inte spela längre, hennes gitarr stod tyst i ett hörn. Men kvällen efter bjöd hon mig på middag och då sjöng vi och spelade lite tamburin tillsammans. Från den stunden blev vi goda vänner. Östersundspubliken ska självklart få höra låten om hennes faster!