Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I en härlig tonvärld med Oline Bakkom

Det har sagts mig att låtarna från Rendalen i Norge, grannkommun till Rörös, inte är helt lätta att ta till sig.

Annons

 Det får jag lov att hålla med om, det krävs några lyssningsomgångar för att försöka förstå musiken lite. Många improvisatoriska element, tonala vändningar som kan bli rejält fingervrickande, udda taktarter.

Det är härligt att få gå in i en tonvärld med korta ettor som känns lite ovana men för oss Lapp-Nilsskolade inte helt nytt. Det finns en del likheter mellan Lapp-Nils stil och rendalslåtarna som känns bekanta för oss jämtlänningar.

Oline Bakkom är en väl etablerad frilansmusiker inom folkmusiken. Hon har genom åren erövrat många prestigefyllda utmärkelser och är sedan 1996 svensk riksspelman, då var hon den förste utlänningen som erövrat denna titel.

Sedan något år är hon bosatt i Östersund, en av dessa för stadens innevånare rätt okända superkändisar.

Merparten av sin arbetsarena har hon på andra ställen i världen.

Hon har på denna skiva valt att omge sig med väletablerade folkmusiker som verkligen lyfter arrangemangen.

John Pål Inderberg på olika saxofoner ger det där lilla extra till klangen. Lasse Sörlin på strängaspel imponerar som vanlig med sin grundmurade kunskap inom genren.

Oline har en stor frihet i spelet som känns avspänd och hon är en ekvilibrist på sitt instrument. Hon har rendalslåtarna väl i ryggraden.

Vad jag inte riktigt kan förlika mig med är det vibrato hon lägger på i en del av de lite lugnare låtarna. Vibratot känns inte organiskt och för min smak mer störande än utsmyckande. Det blir inte helt rent och det är synd på något som i övrigt känns så bra. Sen är det inte helt lätt att få samma tajming från ett stråkinstrument som ett blåsinstrument, attackerna på tonen är olika och på ett par ställen på CD:n så känns det att det inte är synkront.

För mig blir skivans höjdpunkter bland annat Lykke som nästa ger lite balkankänsla i sitt tonspråk. Peders Trallpolska är riktigt lekfull. Jag kan aldrig låta bli att förföras av hallingar och deras medryckande tempo, så Halling-potpurriet som bjuds på skivan är härlig lyssning. Trevligt också att stämningen på skivan känns så hemtam, inte så lätt att fånga det på skiva.

Mer läsning

Annons