Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

I det nya vårdhuset får patienterna egna rum – i förebyggande syfte

Det stora hotet i svensk och internationell sjukvård är de resistenta bakteriernas utveckling.

Att lägga ner pengar i förebyggande syfte och minska riskerna ses därför som kostnadseffektivt i Umeå.

Annons

Göran Edbom är verksamhetschef för onkologen vid universitetssjukhuset i Umeå och han menar att det kommer att bli stora framtida bekymmer med resistensutvecklingen.

Dessutom handlar det om höga kostnader, kanske hundratals miljoner, för att komma tillrätta med problemen.

– Vi har varit förskonade, men Sundsvall och Uppsala har exempelvis drabbats några gånger, säger han.

Vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå har de nyligen invigt ett nytt vårdhus för 850 miljoner som sakta men säkert håller på att tas i bruk.

– Hela konceptet är nytt, säger Göran Edbom, här vårdar vi patienterna i enkelrum från att tidigare ha legat i fyrsalar. Vården sker inne på rummet på ett helt annat sätt och de anhöriga kan vara med.

– Det blir nya rutiner, vi vårdar patienten i team. Det ska bli en avdelning med fem team och nu gäller det att hitta formerna så det flyter på så smidigt som möjligt.

Han säger även att logistiken kring vården och patienten har förändrats väsentligt över de senaste 20 åren. Det gör att vårdtiderna ligger under sju dagar även på en cancerklinik.

Det pratas om att Jämtlands läns landsting är ganska njugga när det gäller att vara med i olika forskningsprojekt?

– Det är väl snarare kring de ekonomiska formerna för hur vi ska samarbeta med forskningsprojekt, där har vi inte kommit överens, säger han. Vi håller på att titta på detta, egentligen är det så att hela vårt ekonomisystem är gjort för sjukvården och vid avvikelser stämmer inte systemet.

Han säger att forskningsprojekten sällan är fullt finansierade. Det finns lite stödpengar från läkemedelsindustrin och så kan landstingen finansiera en del.

– Men resorna är inte oväsentliga, ofta är det dessa som blir den direkta merkostnaden. Mycket av diskussionerna handlar om resorna och hur man ska kunna bryta ur den kostnaden och hitta formerna för det.

Hur långt från varandra står ni i dag?

– Ska man överleva i forskningsvärlden i den internationella konkurrensen och kunna leverera god forskning med ett underlag i den norra regionen med 800 000 invånare, då duger det inte att vi i Umeå sitter på någon egen liten pyts utan vi måste samverka.

– Vi är väldigt måna om att hela Norrland kommer med i diskussionerna.

Det finns ett projekt där vi försöker betrakta Norrland som en forskningssajt.

Ses man då som en forskningsenhet från företagen ställer de villkor för forskningscentret, att om vi ska göra den här studien på patienterna då ska de gå till er röntgen och era provtagningar för då vet man vad det är för standard på alla prover.

– Blandar man ihop det får vi svårigheter när vi ska leverera in data till Läkemedelsverket för då har inte kontroll fullt ut.

Det gäller därför att standardisera labb och röntgen så det inte har någon betydelse var undersökningen görs.

Det som diskuteras nu är att betrakta Östersund, Sunderbyn och Umeå som en enhet.

– Vi har exempelvis vårt labb i Östersund och det har pågått diskussioner under många år att lägga vår röntgen i samma system som deras, då skulle vem som helst i regionen kunna analysera proverna. Då kanske inte patienten behöver åka till Umeå överhuvudtaget.

Hur länge dröjer det innan det blir samma standard?

– Cancerstrategiplanen sätter press på att vi ska organisera oss på ett trovärdigt sätt i norra regionen för att verkligen kunna leva upp till ambitionerna som finns i planen.

– I detta ingår även forskning och utveckling som en central del, framför allt när det gäller kompetensutveckling.

Hade det varit lättare om Norrland hade enats i regionfrågan?

– Absolut. Det är klart att Västra Götaland som kommit mycket längre har ett försteg när det gäller, regionala cancercentra, RCC. De har redan organisationen klar.

Prostatacancerföreningen i Västernorrland driver frågan att de vill ha ytterligare en strålkanon till Sundsvall och vill att jämtarna åker dit. Vad tycker du om det?

– Vi har en strålplan för norra regionen 2011–2015. Där har Sundsvall en apparat och vi har fem. När planen gjordes räknade vi med att vi har den kapacitet vi behöver för norra regionen när det gäller strålbehandling.

– Däremot har v i diskuterat de problem som finns i Norrbotten, där de patienter som behöver palliativ strålning inte har den möjligheten . D å måste de åka till Umeå.

– Det blir ingen bra resa för en patient som har en sjukdom i ett slutskede med väldiga smärtor, utan det behandlar vi med andra metoder.

– Hade vi haft en strålapparat i Sunderbyn hade de fått strålbehandling.

Göran Edbom är inte beredd att dra ner på strålkanonerna i Umeå till fyra för att Sundsvall ska få en extra.

Han menar att då blir balansen fel om de ska börja splittra kompetensen.

– Men Sundsvall behöver en ny apparat hur som helst, eftersom deras apparat börjar bli pensionsmässig. Utvecklingen är sådan att strålbehandlingen blir allt mer tekniskt komplicerad.