Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I ateljén hos en arbetsmyra

/
  • Åter till måleriet. Odd Larssons nästa separatutställning kommer att omfatta både akryl, olja och akvarell.
  • Porträtt ur  en skissbok.  Odd Larsson tecknar av folk hela tiden.
  • Ögonpar i massor har Odd Larsson hämtat ur gamla tidningar från 60-talet.
  • Utsikt från ett ateljéfönster. I nischen står ett par små kopior av etruskiska bronsskulpturer som Odd Larsson köpt i Florens.  Foto: Ulrika Andersson
  • Foto: Ulrika Andersson
  • Foto: Ulrika Andersson

I år kan Odd Larsson fira 30-årsjubileum som konstnär. Fast det kom han inte på förrän häromdagen.
- Just det, det slog mig nyss att det var 1978 jag hade min debut-utställning på Galleri Norrland här i Östersund, säger han.

Annons
Han verkar inte vara så mycket för att fira jubileer, Odd Larsson. Eller också har han bara inte tid att tänka på sånt. För det här är en man med många järn i elden - eller med mycket färg i penseln skulle man kanske kunna säga när det är en konstnär det handlar om.
Framöver kommer det rent bokstavligt att handla om mycket färg i penseln, eftersom han bokat in en utställning med måleri på ett av Östersunds gallerier nästa höst.
- Jag har hållit på med grafik i så många år. Nu känns det som det är dags att plocka fram måleriet igen, säger han.
Vi hälsar på den flitige bildarbetaren i ateljén högst upp i Härke konstcentrum, konstnärernas kollektivhus på Frösön. Fast det är november flödar ljuset in genom takfönstren och höstsolen ger en guldton åt utsikten över Storsjön och Annersia i det runda gavelfönstret åt sydost.
- Jo, det här är nog en av de bästa ateljéerna här i huset, säger Odd Larsson.
- Fast det är för lite väggar. Jag tycker om att jobba mot väggen. Nu får jag ha flera stora stafflier i stället.
Odd var med och drog igång Härke konstcentrum som öppnade 1992.
- Jag satt som konstnärernas representant i den arbetsgrupp som fick till det här huset. Tidigare jobbade jag alltid hemma, så jag tänkte nog aldrig att jag själv skulle ha en ateljé här i huset. Men nu har jag varit här i tio år.
Inte nog med att han jobbar i huset. Han bor här också. I andra änden av vindsvåningen har Odd sin lilla lägenhet.
- Jag har 13 meter till jobbet, konstaterar han.
Men är det inte svårt att känna sig ledig från jobbet när man har bostad och arbetsplats i samma hus?
- Ledig? Man kan inte vara ledig i den här branschen. Jag lever med konsten dygnet runt. Fast när barnen - jag har tre stycken - och barnbarnen kommer hem, då ägnar jag mig åt dem.
När Odd Larsson fyllde 60 i september bjöd barnen på en resa till Paris. Det var hans första besök i det som en gång var konstens huvudstad.
- Men jag ville inte se nån konst på den resan. Jag ville se allt annat.
Förresten har Paris inte varit någon konststad av betydelse på länge, säger han. London och Berlin är mycket intressantare.
- Och italienska Siena är min drömstad. Vill man titta på den gamla konsten är det dit man ska åka.
Köpenhamn är en annan stad som Odd Larsson har en speciell relation till. Han hamnade där av en slump - skulle till Wien egentligen - och upptäckte ett konstliv och ett kreativt klimat som passade honom.
Han har utbildat sig i giftfritt djuptryck och fotopolymer i Danmark och han åker till Köpenhamn för att arbeta två till fem gånger per år.
Han är också medlem i föreningen Danska grafiker.
- Föreningen fyller 25 år i år och vi har gjort ett par stora utställningar för att fira jubileet. Vi är över 100 grafiker som gjort varsin bild till praktboken "Indtryk, Udtryk, Aftryk". Och så har vi gjort utställningen "Tryk på Tiden" som danska kulturinstitutet tagit ut i världen. Den har visats i både Brasilien och Kina och i dagarna öppnar den i Trondheim.
I somras var Odd Larsson representerad på grafikbiennalen "Mini Print" i Naestved, Danmark och på Grafikmuseet i tyska Bad Steben.
- Det är lite kul att stå här och jobba och veta att ens konst samtidigt är ute och reser runt världen, säger han.
När han inte jobbar med sin egen konst verkar Odd Larsson som lärare på Östersunds konstskola, som startade 1985 i samverkan mellan Hållands folkhögskola och TBV. I dag är det folkhögskolan och Sensus som driver den.
Odd Larsson var med och drog igång skolan tillsammans med Carl-Olof Tronje och Sonja Löfström. Och han tröttnar aldrig på att undervisa.
- Det är jättekul att vara lärare. Man utvecklas hela tiden.
De unga eleverna som kommer till konstskolan i dag har med sig så mycket utifrån, menar Odd Larsson. Andra uttryck, nya medier. De ser vidare på konstbegreppet.
- Det är inte alls som när vi i vår generation började utbilda oss, att man absolut måste börja med grunderna i teckning och måleri för att sedan söka sig vidare.
- I dag kommer man in "bakvägen" och sätter igång med allt på en gång. Sedan kommer det stora intresset för konsten och teknikerna, som alltid är mycket viktigt.
Nytt för i år är att konstskolan infört ett tredje utbildningsår.
- Vi har elva elever som gör ett sorts projektår där de jobbar dels på skolan, dels hemma i sina egna ateljéer.
Själv kom Odd Larsson på att han skulle bli konstnär ganska sent.
- Jag hade jobbat med reklam i elva år när jag bestämde mig för att börja på konstlinjen på Ålsta folkhögskola. Vid det laget hade jag redan familj och så, så det var för sent att tänka på konsthögskolan. Men senare har jag nog ändå utbildat mig för lärare från alla de stora konstakademierna.
Sommartid håller han målarkurser, gärna i Toscana.
- Det är också ett sätt för mig att ha råd att resa utomlands, säger han.
För att resa och röra på sig är viktigt:
- Man kanske blir lite korkad om man bara står vid staffliet?
- Jag berättar ju historier i mina bilder. Och för att ha något att berätta måste man vara ute och möta människor.

Mer läsning

Annons