Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Huvva vad unga är lättskrämda

Annons

Tonåringar är ett lättskrämt släkte. Ibland. Jag har ingen i min absoluta närhet. Min yngste fyller 20. Men jag kommer ihåg hur det var en gång. Spöken, jordbävningar och säldöd. Inget verkade speciellt skräckinjagande. Hellre tio nätter på raken i Borgvattnets spökprästgård, hellre hungriga kobror eller ett kilo galet giftiga spindlar. En nyvaken hungrig björn är inget att tjafsa om. Inte heller The Shining utan skrämselkudde.

Men sätt fram en tallrik stekt falukorv med morotsstuvning så lovar jag att ni får se en reaktion.

Det finns nog inget som en tonåring fruktar mer än vanlig husmanskost.

Det spelar ingen roll att stjärnkocken Leif Mannerström står och predikar hur gott och nyttigt det är med stekt sill och löksås, hur många kilo rotmos med fläsklägg Per Morberg kokar. Janssons frestelse går direkt bort. Bruna bönor, hur bruna de än må vara, är inte att tänka på. Blomkål med skinksås är ingen mening att ens reflektera över.

Att servera sådan mat är som att föreslå en badsemester vid japanska Fukushimaverket.

Jag kanske låter förnumstig och skum. De kan ha varit så att även jag tyckte att gammaldags mat var trist, skorpig och inte alls någonting att äta när jag var i den åldern.

Då jag växte upp och var värsta tonåringen fanns inget av de snabbmatställen som dominerar nu. Istället kunde man få utlopp för sin ungdomliga smak uppe på Huvva. Vissa kanske minns den där restaurangen som en gång för en massa år sedan låg där i närheten av Egons cykelaffär. Jag minns inte vem serverade, men kommer fortfarande ihåg hur nödvändigt Huvva var för att komma tillbaka till sunda vätskor på söndagarna. En burgare och en liter Cola på Huvva och man var igång igen. Det är lätt att idyllisera och klistra på minnen som egentligen inte fanns nu när tiden har gått. Det var nog inte så där mysigt och hemtrevligt. Det var säkert klibbiga fläckar på golvet av ketchup och läsk och den där jukeboxen med punksinglar fanns nog inte. Men där i ungdomens dagar kände man sig rätt hemma. Det var liksom vårat ställe. Morsan och farsan kunde sitta hemma och knapra strömming på hårdbröd. Sånt ville vi i vår ungdomlighet inte ha. Men som jag ständigt brukar tjata. Tiderna förändras.

Nu är det jag som sitter och knaprar hårdbröd och stekt strömming och inte missar ett tillfälle att tala om för yngre generationer att gammal fin husmanskost har hållit stilen genom alla år.

Jag vet inte om det har med ålder eller ointresse att göra, men det är så himla lätt att glömma hur det var en gång.

Annons