Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hur närvarande är vi?

Annons

Det tillhör den normala tonårsutvecklingen att grubbla och fundera över tillvaron. Vad vi ser i statistiken är dock något annat och betydligt mer allvarligt.

Under de senaste 5 åren har andelen unga som lagts in för slutenvård på grund av psykisk ohälsa ökat med 30 procent, enligt SvD. "Psykisk ohälsa är enligt mig en av de största folkhälsoutmaningarna i dag", säger regeringens särskilda psykiatrisamordnare. En läkare med stor erfarenhet av att behandla unga med psykiska besvär är inne på samma spår. "Jag ser inget annat samhällsproblem som är större". Samtidigt ger inte den officiella statistiken hela bilden, köerna till ungdomspsykiatrin är långa och i dessa resursknappa tider ska det mycket till för att bli inlagd. Många söker inte heller professionell hjälp utan tar hand om problemen på sitt egna destruktiva sätt, man säljer sina kroppar eller skadar sig själv på andra sätt.

Ungdomspolisen i Östersund vittnar om tonåringar som knarkar för att dämpa ångest, blåsa ut skallen. Målet är inte att bli partyprinsessa utan att döva smärtan.

Det är lätt att känna sig handfallen inför problemen. Och någon enkel lösning finns inte. En utgångspunkt är emellertid att lyssna på ungdomarnas egna berättelser.

I Bris rapport "Se hela mig! Barns egna ord om psykisk ohälsa", framkommer att många unga kämpar med att bli sedda och uppskattade. Ensamhet, brist på förtroendefulla relationer till vuxna och yttre press, är andra återkommande förklaringar. Ett viktigt påpekande som görs är att psykisk ohälsa inte bara uppstår på grund av negativa relationer, utan också kan bero på avsaknad av positiva relationer. En möjlig förklaring till varför även barn som inte växer upp i konfliktfyllda miljöer kan bli sjuka.

Psykisk ohälsa börjar inte med slutenvård, sönderrispade armar eller nätdroger. Ofta finns tecknen långt tidigare. Vi kan ställa krav att barn- och ungdomspsykiatrin och elevhälsan ska få tillräckliga resurser. Men vi måste också höja kraven på oss själva som medmänniskor, föräldrar, syskon och kompisar.

Är vi närvarande på riktigt, ser vi de oroande tendenserna? Eller är vi för upptagna med att hänga med i Facebookflödet?