Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hur får man ett bord?

/
  • Det kan ta sin lilla tid innan man får gå lös på kakfatet.         Foto: Ulrika Andersson

Annons

Jag kom att tänka på en sak i dag. Detta fenomen med att skaffa sig ett fikabord på ett fullsatt café.

De flesta kör med metoden stirra på dem tills de blir illa till mods och går därifrån. Denna metod är extra effektiv om man har ett barn med sig som kan se sådär lite lagom miserabelt ut. De färdigfikade vid bordet känner sig då tvungna att lämna plats åt det stackars knytet till föräldrarnas stora glädje. Och vips så har man lyckats överta bytet utan större ansträngning!

Men om ett bord blir ledigt och två olika familjer/flockar får syn på det så gäller det att handla snabbt. Tricket är att inte visa att man är medveten om den andres intresse. Man ska ta sig dit så fort som möjligt men man ska ta långa steg, absolut inte springa! Detta för att undvika uppmärksamhet.

Om man upptäcker att man håller på att förlora så kan man paxa bordet. Detta är en slags nödlösning. Den går ut på att man varnar sin motståndare genom att fråga de som lämnar bordet: Blir det här ledigt? Därmed har man markerat sitt revir och den mentala fighten är vunnen. För så är det. De underlägsna förväntas erhålla bytet, dvs. fikabordet. Därför innebär en gammal människa eller ett barn en stor fördel.

Och visst är det ganska häftigt att alla verkar tänka likadant? Jag nämnde ju att det till stor del är en mental fight, men utåt sett så är ju så gott som alla väldigt artiga. Vi har väl kanske en liten ondska inom oss som vi delvis släpper fram under jakten. Kanske är det för att inte förlora vår stolthet vid eventuell förlust som vi inte riktigt låter rovdjuret ta över?

Utifall att vi skulle förlora så kan vi ju alltid låtsas ha gjort det medvetet av generositet.

Detta underliga fenomen kan upplevas på nära håll en lördag vid 14-tiden på något av stadens caféer.

Mer läsning

Annons