Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hotellkungen som var företagare redan i skolan

Bräcke centralskola 1983. 
Skolfiket "Balders hörna".
Rast.

Annons

Det låg en nött skinnhandske på ett av kaféborden och fem högstadiekillar hade trängt ihop sig och spelade kort som vanligt.

Det kan ha legat pengar inne i handsken.

Eller.... det LÅG pengar i handsken. Det var förbjudet att spela om pengar så handsken låg där som ett alibi. Fylld med småmynt.

Kaféägaren visste vad som pågick men såg mellan fingrarna. Gäster på kafét betydde ju pengar in.

Kanske visste någon vuxen på skolan vad som pågick men ingen sa något om saken.

Kaféägaren var själv elev på skolan och hade tjatat på rektorn för att få starta verksamhet i egen regi. Han sålde billiga kakor och kaffe till mig och alla andra på högstadiet i Bräcke. 

På disken stod en skål med godis som han också sålde.

Så fort någon lärare närmade sig slängde den unge föreståndaren en duk över skålen.

Parallellt med skolkafét drev han även kafé på Folkets hus och på somrarna drev han Gimåkiosken med allehanda service för fiskare och turister längs E14. 

Han var bara 14 år så hans mamma skickade med matsäck varje dag. Smörgåsar och mjölk.

Smörgåsarna sålde han och mjölken kom väl till pass för kaffegästerna

Skolkaféföreståndaren heter Stefan Karlsson.

Nu, 30 år senare, är han hotellkung och har köpt hotell Gamla Teatern i Östersund och när jag läser om hans imperium så tänker jag på min högstadietid, alla rasterna och på killen som redan som 14-åring hade bestämt sig.

Vi andra, jämnåriga, orkade på sin höjd fundera på om vi kunde få fram en slant och köpa en kaka eller kanske en hallonrem på frukostrasten eller om vi möjligen skulle vänta och slå till på lunchrasten.

Och så pluggade vi förstås.

Det gjorde inte Stefan.

Han struntade fullkomligt i skolan. Lärarna slet sitt hår men Stefan struntade i skolan ändå. 

Han skolkade var och varannan lektion och beställde nya varor till sina kaféer. Och till lärarrummet som han försåg med konditorivaror under hela högstadiet.

På avslutningsdagen i 9:an hade lärarna sedan länge gett upp. De tillägnade honom en specialskriven sång i aulan.

Stefan grät.

För nu var han tvungen att avsluta sin kafébusiness.

Han kom dock över den värsta sorgen rätt snabbt. Som 17-åring köpte han Kälarne hotell och resten är en framgångssaga utmejslad ur den norrländska verkligheten.

Nästa gång jag själv kom i kontakt med Stefan var efter gymnasiet när jag bränt alla pengar under ett halvårs flummande i den grekiska övärlden. Jag sökte jobb på Hotell Mitt Inn i Östersund som Stefan ägde då. Han var på plats när jag kom in och bara: "Kan du börja i morgon eller?"

Han är rik nu Stefan. 

Men jag tror på honom när han säger att pengarna inte spelar så himla stor roll. Det är mötet med människorna som driver honom. Sälja en hallonrem för 50 öre på skolfiket eller en hotellnatt för flera tusenlappar. Det är samma sak på något vis.

Han äger Holiday Club i Åre också och jag vill avsluta den här krönikan med ett meddelande till Stefans (och min) gamla hemkunskapslärare Ulla-Märta Svensson, som var en av få lärare som trodde på Stefan under hela skoltiden.

Ulla-Märta besöker Holiday Club med sina väninnor en gång varje år.

Du har nyss varit där Ulla-Märta, eller hur? 

Blev du uppgraderad till sviten? Jajemensan!

Stod det en fruktkorg på rummet när du kom in? Just det.

Det var bara en av dina gama elever som ville hälsa dig välkommen.