Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hotande övervikt

Annons

Vad är det viktigaste att ta med sig på en resa? Ja, förutom pengar, pass och biljetter då förstås. Kläder naturligtvis, anpassade för det klimat och de strapatser man tänker utsätta sig för. Men res lätt! lyder den stående uppmaningen.

Jovars, det är lättare sagt än gjort. Ändå tar jag i klädväg bara med mig det jag absolut behöver beräknat på antal dagar och vedermödor. Jag betalar aldrig övervikt, men ibland är det snubblande nära.

Vad är det då som tynger mitt bagage? Böcker förstås! Jag reser aldrig någonstans utan en packe böcker. En resehandbok tillhör nyttigheterna medan nöjesläsningen alltid kommer till nytta, resonerar jag.

En resa till Egypten kräver ju varken regnrock, ylletröja eller stövlar. Men Farao, så många böcker, om man vill vara någorlunda orienterad!

När flyget landar i Aswan, Egyptens sydligaste stad, etthundra mil söder om Kairo, sitter jag uppslukad av Torgny Säve-Söderberghs bok Uppdrag Nubien.

Här berättar han om hur några av Egyptens främsta kulturminnen räddades genom UNESCO:s ingripande när president Nasser med hjälp av 2.000 sovjetryska ingenjörer och tiotusentals arbetare på 60-talet lät dämma upp Nilen och bygga den gigantiska Höga dammen.

Säve-Söderbergh var projektledare för den samnordiska expeditionen i området och publicerade så småningom 14 volymer om alla fynd som gjordes i området när en stor del av Nubien dränktes av Nassersjön och 90.000 nubier tvingades bort.

Innan jag går ombord på min Nilkryssare, som så småningom ska ta mig upp till Luxor, fördriver jag några timmar på en klassisk Felukka i det skärgårdsliknande Nillandskapet.

När jag från den flatbottnade Felukkan, som trafikerat Nilen i tusentals år, siktar det pampiga och på sin höjd vackert belägna Old Cataract Hotel, är jag halvvägs igenom en sliten pocketupplaga av Agatha Christies ”Döden på Nilen”. Det var här på Old Cataract Hotel – för övrigt också Winston Churchills favorithotell – som hon skrev sin berömda detektivroman.

Den lugna, rofyllda atmosfären ombord på Nilkryssaren är perfekt för att hinna fördjupa sig i några böcker om detta fantastiska land med sin märkliga historia.

Hemma i mina bokhyllor har jag ett antal böcker av den franske egyptologen Christian Jacq, som skriver skönlitterärt om det antika Egypten. Jag har tidigare läst de två första i en serie om fem om farao Ramses II, som levde på 1200-talet före Kristus. Nu, medan Nilkryssaren stävar norrut mot Luxor, tar jag fram den tredje delen, I solgudens namn. Professionella egyptologer i all ära, men det finns också entusiastiska amatörer, som skrivit både insiktsfullt, engagerat och spännande om Egyptens fornhistoria och kulturskatter. Leif H. Hjärres böcker Resan med Ramses och Faraos Guld är alldeles utmärkta resehandböcker om man vill bli guidad genom Egyptens flertusenåriga historia.

Från Luxor tar jag flyget tillbaka till Kairo, där ett besök på Egyptiska museet med dess unika föremålssamling ger en utmärkt rekapitulation av resans historiska innehåll.

Men nu kastar jag mig huvudstupa in i dagens pulserande livfulla Kairo.

Jag måste få se Yacoubians hus! Jag har nyss läst Alaa al-Aswanys frispråkiga och provocerande roman, som lär vara arabvärldens mest översatta, och jag har i min fantasi en klar bild av hur Yacoubians hus ska se ut.

Uppfört i klassisk europeisk stil på 30-talet, då ett hemvist för ministrar och miljonärer, nu en bedagad skönhet med diverse hyresgäster i skjulliknande tillbyggnader på taket.

Yacoubians hus är inte svårt att hitta för många känner till det och kan peka ut byggnaden i Kairos mest myllrande stadskärna, i synnerhet som den nu berömde författaren fortfarande har sin tandläkarpraktik kvar i huset.

Var det som jag tänkt? Både ja och nej. Men tillbyggnaderna på taket såg jag då inte till.

Jag har förstås också haft med mig en av nobelpristagaren Naguib Mahfouz’ böcker, Midaqq-gränden och Berättelser från vår gata, och nu vill jag se hans favoritkafé, där han tillbringade en stor del av sin tid bland vänner och historieberättare.

Tja, säger min luttrade guide, Mahfouz satt väl på de flesta kaféer, där han kunde röka en vattenpipa och höra en bra historia. Och så visar han mig ett lite undanskymt kafé, som skulle kunna ligga i just Midaqqgränden, och vem är det som hänger i ett inramat foto på väggen i kaféets innersta rum om inte Naguib Mahfouz!

Nu skulle jag förstås kunna lämna kvar all min reslektyr på det litterära kaféet i Kairo. Men inte då, jag släpar med mig den hotande övervikten tillbaka på flyget.

Man vet aldrig. Det kan bli fler resor till Egypten. Och utan en packe böcker reser jag aldrig!

Mer läsning

Annons