Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Höstens roligaste konst är finessrik

/

En gråmulen helg och fyra vernissager.

Annons

En kombination som ser ut som en god tanke. För visst var det väder som gjorde att lockelsen att hålla sig inomhus blev större. Men om konsten värmde eller inte kan i vissa fall diskuteras - utom i ett fall – men det ta vi sist.

Remi

Magnus Berg är tillbaks på galleriet för tredje gången på 2000-talet. Hans måleri håller sig alltid i vattenlinjen och gärna i grekiska vatten och på grekiska stränder. Den här gången ser man direkt på de stora målningarna att han mestadels har begett sig ut i vattnet. Vi ser ett huvud och ett axelparti på en figur ute i vatten, på väg bort från betraktaren.

Det är oljorna som fascinerar den här gången. Det är inte alltid idylliskt. På några målningar finn ett mer hotfullt mörker som kontrast mot det blå vattnet. Andra kan vara nattliga idyller med måne och allt.

- Jo, figuren är på väg bort. Kanske på väg mot nya möjligheter, säger Magnus själv och skrattar lite. Han talar sedan om grekisk mytologi och grekisk poesi.

Men här finns också målningar från Ganges. Ett vatten han inte vill bada i men som vid resor fascinerat honom med sitt mer ceremoniella badande.

Magnus Bergs måleri denna gång har en ny tyngd. Inte samma självklara lätthet och glädje som ibland vid tidigar e besök. Några större målningar med den bortsimmande figuren mot det klarblå vattnet har en skön lockelse i sig. Här finns mycket att ta till sig, att fundera över och en ensam simmande människa i ett stort hav kan vara både idylliskt och hotfullt på samma gång – en spänning som Magnus Berg har förmågan att utnyttja.

Bolin

Maria Bernholm ställer ut ett måleri som vi då och då sett prov på tidigare. Hon upprepar figurer och sammanhang. Mot en något orolig, nästan monokrom yta ställer hon skissartade figurer, oftast flickor, och gärna en hund. På många målningar är dessa figurer infångade i något som kan se ut som en teve- eller dataskärm. Detta understryks av titlar med ord som ”skärm”, ”tv” eller ”dator”. Andra titlar är ”Family Life” eller ”In Real Life”.

Som betraktare känns målningarna som något som ställer de ofta oförstörda figurerna mot yttre omständigheter som har dragit in dem i andra sammanhang. Sammanhang som i sin instängdhet känns väldigt begränsande.

Det är inte ett helt lättförståeligt måleri och det är en styrka i sig. Men de avgränsande linjerna som skapar skärmen eller teven eller dator begränsar också mig som betraktare.

De målningar som inte har dessa streck och avgränsningar fungerar betydligt bättre och kommunikationen blir mer spännande. Så intrycket av utställningen blir i högsta grad mycket blandat.

Det är som om Maria Bernholm söker efter sätt att förmedla ett budskap om vår gemensamma tillvaro. I några målningar lyckas hon; men dator- och teveskärmarna låser betraktandet för mycket åtminstone för mig

Härke

”Stilla samtal” kallar Kersti Grönlund sin utställning i gallerirummet på Härke för. Många målningar består av flera lager där det undre innehåller starka färger och motiv. Sedan har målningarna fördunklats med ett lager till som ibland är genomsiktlig och ibland inte. Resultatet är mer intressant än vad det kan låta.

Det är en fin måleriutställning. Tydligast är djuren, den tredimensionella hästen, fåglarna och kossan med guldmedaljen. Ja, och så de två pinnstolarna som svävar på en större målning i vänta på att någon ska sätta sig och börja prata.

Det dunkla följer också med in i en glaslåda med en grytlapp och textilband fulla av text, en text som vi inte kommer åt att läsa.

Kerstis egna motiv för utställningen finns i mottot: ”Låt det grumliga stå så klarnar det”. En utställning väl värd en resa ut till Härke.

Galleri s

Annika Perssons första större separatutställning på mer än ett decennium är en stor händelse. Och oj vad folk som strömmade till Galleri S. Det här är en utställning värdig många, många besökare.

Annika kombinerar dels väggkonst bestående i collage, grafik och teckningar med rakubrända keramiska skulpturer av dels djurliknande figurer, hundar och mer oidentifierbara, och dels flickor med hår band och annat.

Helheten blir en livlig och vacker utställningslokal där det råa, betongliknande i keramiken ställs mot färgstarka collage och nästan minimalistiska, avskalade teckningar av oftast hundar.

Annika skapar det enkla med sådan finess och känsla. Det som egentligen är så svårt förmedlar i stället något så lätt, så uppfriskande och så exakt. Bakom ligger massor av arbete och massor av hårda krav, som ledde till att den förra planerade utställningen ställdes in med kort varsel. Men resultatet känns nu så skönt kravlöst, så generöst och lekfullt.

Att gå runt där i gallerilokalen och upptäcka de små finesserna, ett halsband där, en hårrosett här och så de där träden som finns och som inte finns är en härlig upptäcktsresa.

Är det här säsongen bästa utställning i Östersund? Ja, kanske, och det är i vart fall den klart roligaste!

Mer läsning

Annons