Annons
Vidare till ltz.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Hosjöbottnarna - en renskötarby med framtidstro

Två gånger har LT varit på väg till Hosjöbottnarna men inte nått längre än till byns bekymmersamma kraftverk.

Den här gången trotsade vi ohemult juniväder och kom ända fram till byn.

Där slog värmen emot oss.

Daniel och Mirja Persson bor i den andra gården man kommer till efter kraftverket. I den första bor bröderna Lilja.

Hos Perssons är det full aktivitet. Ett sällskap på 40 man från Lions kommer på middag. Daniel tar direkt med mig till anläggningen, som ligger några korta steg från huset.

Det är en mycket speciell byggnad, utifrån smälter den in i omgivningen och ser rätt oansenlig ut, men när man kommer in i storstugan slås man av en mäktig rymd, nästan som i en kyrka. Den kåtaliknande formen minner om tiden då samer inte fick bygga fyrkantiga hus.

Mitt i rummet brinner en eld i öppna spisen och borden runt om är dukade för många rätter. Väggarna pryds av samiska bruksföremål och målningar, flera målade av Daniels far, Göran Persson, som byggde anläggningen i slutet på 1990-talet.

När Göran Persson avled 2003, bara 45 år gammal, flyttade Daniel hem och hjälpte sin mamma Birgitta och sina två bröder att driva anläggningen vidare. Senare tog han över rörelsen helt och hållet.

Daniel berättar att när han var barn var Hosjöbottnarna en renodlad renskötarby; rennäringen dominerade, jakt och fiske var binäringar. När han var sex år hände det som ändrade allt.

– Det var Tjernobyl 1986, säger han.

Renköttet smittades av det radioaktiva nedfallet och renägarna fick inte längre bestämma över slakten. Pappa Göran såg tidigt att det skulle behövas kompletterande näringar om byn skulle överleva.

Daniel tänker fortfarande mycket på sin far, hur det hade varit om han hade fått leva. Själv var han 23 år när han gav upp en karriär som teknisk officer inom det militära för att bli renskötare och turistentreprenör i hembyn. Det har han aldrig ångrat, säger han.

Nu är han gift med Mirja, bördig från Hammarstrand. De har en dotter, Aili, på snart tre månader. Om deras omänskliga slit med det uttjänta kraftverket har vi berättat i tidigare artiklar, men eftersom strömlösheten är det största hindret för byns utveckling förtjänar det att nämnas igen.

Exempelvis skulle Daniels bröder gärna flytta hit, om de kunde bygga ordentliga hus. Men med nuvarande elbrist är det inte realistiskt.

Mirja trivs i byn och tycker inte livet här är ensamt. De träffar så många människor genom anläggningen och när det är lågsäsong där har de fullt upp med renarna.

De två näringarna kompletterar varandra bra. Och lilla Aili?

– Hon följer med oss överallt. Det är inga problem.

Daniel och Mirja måste förbereda middagen så de skickar i väg mig ut på udden, till Margot och Jon.

- Där får du kaffe, lovar Daniel.

Jon Paul och Margot Persson är båda 83 år och har varit gifta i 50. Jon föddes i en kåta uppe på kullen, ovanför slänten som är plats för byns årliga friluftsgudstjänst.

– Den står där uppe fortfarande, säger han.

På den tiden bodde många familjer i byn. Hosjöbottnarna var ett naturligt centrum för rennäringen, här utanför på Hosjön passerade renarna varje vår och höst.

Och där har vi också byns själ, säger Jon Paul.

– Det är renarna som bestämmer hela tiden. Vi fick lov att följa med.

Under uppväxten gick Jon Paul på internatskolor, först Änge sameskola och senare i Hållands folkhögskola. Det var tuffa tider för samiska barn, som skulle fostras i svensk anda, tala svenska och bli rättrogna kristna.

Sin första slant tjänade han genom att bära bagaget år fjällvandrande luftgäster på väg till Anaris.

– Jag fick en femma för att bära ryggsäcken, minns han.

Jon Paul studerade vidare till socionom och träffade Margot under sin studietid på Sköndal. Hon hade kommit från krigets Tyskland med många hemskheter i bagaget. Modern var död och fadern satt i fångläger.

Som nygifta bodde paret i Sveg där dottern Lena föddes. Men det var i Hosjöbottnarna som Margot fann ro att bearbeta sina hemska upplevelser.

– Det blev som en oas för mig. Min svärmor hjälpte mig mycket, säger hon.

Hon lärde sig fiska och slakta. Samiska var svårt eftersom det inte fanns en enda lärobok, men det gick eftersom alla hjälpte till.

Snart hade de två döttrar och Margot körde skoter som en infödd. Det behövdes eftersom hon skötte byns posthantering flera dagar i veckan vilket innebar att postväskan skulle hämtas med skoter nere i Höglekardalen.

I dag har Margot och Jon Paul en vinterbostad i Hallen, men somrarna tillbringar de på udden.

Klockan har hunnit bli sex och snart ska Jon Paul hålla föredrag för Daniel och Mirjas middagsgäster. Ännu ett bevis på gemenskapen i byn där alla hjälps åt.

Bussen har just kört in och 40 glada gäster väller ut. Daniel tar emot dem ute på gårdstunet.

– Välkommen till Hosjöbottnarna och De Åtta Årstiderna, säger han.