Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Honungslen allianspolitik

Annons

Länge har moderaternas Reinfeldt och Borg med sirapslen tunga hävdat att det främst är låg- och medelinkomsttagare som tjänar på alliansregeringens politik. Men närmare synat i olika böcker och studier har det dock visat sig att regeringen lagt mängder av förslag om på olika sätt gynnat de välmåendes och arbetsgivarnas intressen.

Förtjänstfullt därför att tankesmedjan Katalys nyligen - med hjälp av Statistiska Centralbyrån – noggrant har gått igenom regeringens politik. Och då visar det sig att den halva av befolkningen som tjänar bäst har under regeringens tid vid makten ökat sina disponibla inkomster nästan fyra gånger mer än den halva av befolkningen som tjänar minst. Klara verba – och än tydligare blir det när man kollar den tiondel av befolkningen med högst inkomst har fått mer än en fjärdedel av den totala inkomstökningen, medan den tiondel som tjänar minst har fått dela på en ynklig procent.

Förklaringen är att de största skattesänkningarna har övervägande gynnat samhällets bäst ställda och de största nedskärningarna drabbat de sämst ställda (de sjuka, arbetslösa, pensionärskollektivet, de lågavlönade kvinnorna etc). Och det är rakt igenom en helt medveten politik. Syftet t ex bakom A-kassereformen (läs försämringen) var – utöver att delbekosta alla skattesänkningar – att bidra till att pressa ned de lägsta lönerna och försvagar facket. Lavaldomen (EU-domstolens utslag) gjorde Moderaterna snabbt till lag med syftet att underlätta lönedumpning. Och i strid med EU:s bestämmelser har moderaterna envisats med att vikariat  - allmän visstid (lagändring från 2007 i LAS) – numera kan staplas på varandra i all oändlighet. Lägg till detta de kraftiga skattesubventionerna – halverad krogmoms, riskkapitalister som skott sig i den skattefinansierade skol- och välfärdssektorn etc – som vissa branscher fått i gåva av alliansregeringen från alla skattebetalare.

Klart som korvspad då att många arbetsgivare nu lobbar hårt för fortsatt alliansstyre också i höst. Ty de vill  gärna ha dessa näringslivets och storfräsarnas springpojkar kvar i Rosenbad fyra år till.

Ökade standard- och inkomstskillnader – plus olika förmåner för arbetsgivarna – har varit och är nämligen de bärande elementen i den M-ledda regeringens skruvade arbetslinjepolitik. Det har inte ens lett till att sysselsättningsgraden – andelen vuxna i arbetskraften – ökat just något alls (framgår av AKU-statistiken). Däremot har arbetslösheten – och alldeles särskilt så långtids- och ungdomsarbetslösheten - stigit dramatiskt och nu är ett par procentenheter högre än när alliansen tillträdde hösten 2006. Det är verkligheten bakom alliansens skryt om den så kallade arbetslinjen. Syftet bakom A-kassereformen (läs försämringen) som därtill har som yttersta syfte att pressa ned lägstlönerna och försvaga facket. Lavaldomen i EU gjorde Moderaterna snabbt till en mycket långtgående lag, för att underlätta lönedumpning. Och i strid med EU:s bestämmelser har moderaterna fortsatt med systemet att tillåta arbetsgivare att stapla vikariat – läs  lagändringen 2007 om rätt till allmän visstid -  på varandra i all oändlighet. Ren cynism och som gör att ungdomar och andra fått allt svårare att få en mera fast fot på arbetsmarknaden.

Så hur ser då det socialdemokratiska alternativet ut till den här gynna de rika och arbetsgivarna-politiken som alliansen drivit under sina åtta år vid makten? Socialdemokraternas valmanifest är inte i sin helhet ännu presenterat. Men en del vet vi redan. Exempelvis att den orättfärdiga straffbeskattningen av pensionärerna stegvis kommer att tas bort samt att sjukförsäkringen och a-kassan restaureras för åter kunna ge en mera anständig ersättning vid sjukdom, arbetsskada eller arbetslöshet. Barn- och studiebidragen kommer också att höjas och bostadsbyggandet samt investeringarna i vår nedgångna transportinfrastruktur att jackas upp till en mera rimlig nivå. Satsningarna på skolan och vuxen- och bristyrkesutbildningarna att få mera resurser. Samma sak gäller kampen mot mass-, ungdoms- och långtidsarbetslösheten. En annan sak är sedan att somliga av oss nog skulle önska en ännu lite mera offensivare politik när det t ex gäller att åter få en mera jämlikare och mera rättfärdig inkomst- och förmögenhetsfördelning än den som blivit konsekvensen av Reinfeldts åtta år vid makten. Förhoppningsvis vässas S-politiken lite till på dessa och andra punkter när valmanifestet presenteras inom kort.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare med erfarenhet från riksdag och regeringskansli m m

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel