Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon löser mord i Gäddede

Ett mord på skolhemmet i Gäddede. En polis som flyttar hem från Stockholm. I debuten "Isvittring" förvandlar Solveig Vidarsdotter Frostviken till sitt litterära universum.

Annons

Det snöar ymnigt när Ingrid Kvarnberg – som fått sitt efternamn från närliggande Kvarnbergsvattnet – kör in i Gäddede en novembernatt. Glimtar av Sjulsvattnet och Hetögeln fladdrar förbi i det yttre av läsarens synfält. Solveig Vidarsdotter känner sitt Frostviken.

– Jag ville skriva om Jämtland och Frostviken och gärna om elevhemmet, säger Solveig Vidarsdotter över telefon från Skövde där hon jobbar som sångpedagog inom kommunala musikskolan.

Nu i september debuterar hon med "Isvittring", en driven kriminalroman där huvudpersonen Ingrid Kvarnberg flyttar hem till det Gäddede hon vuxit upp i för att jobba som närpolis.

Solveig Vidarsdotter är uppvuxen i Sjoutnäs där hennes föräldrar drev getgård. När hon var sex år flyttade hon in på skolhemmet i Gäddede, som hennes pappa och storebror före henne, och bodde där under veckorna till nio års ålder. Under de dagar som går mellan intervjun och att jag skriver ut den hinner temat bli brännhett. Även om skolhemmet i Gäddede är något annat än Lundsberg går problemen i att behöva bo med sina mobbare igen. Utsattheten.

Hur var din tid på skolhemmet?

– Det var inte traumatiskt som i "Ondskan" men det är ingen bra idé att barn från sex års ålder bor i flock på institution.

I hennes "Isvittring" är året 2005 och ett av barnen på skolhemmet mördas i skolans cykelskjul. Spänningen i vem mördaren är följer läsaren i merparten av bokens 400 sidor. På skolhemmet bor också tvillingarna Myrah och Byron – eller Myran och Byrån som de kallas – liksom syskonen John-Ola och Clemens vars far är renskötare. I samma byggnad som skolhemmet ligger serviceboendet där Ingrids pappa bor. Berättarperspektivet skiftar berättelsen igenom.

– Det är så långt till poliskollegor och sjukvården ligger så långt borta, det är speciellt och dramatiskt, säger Solveig Vidarsdotter om valet av Gäddede som spelplats.

Hon har tagit sig en del friheter, befolkat byar som är avfolkade och bemödat sig om att det inte ska finnas några likheter med några nu levande personer. Och så har hon ändrat på en del avstånd:

– Man kan inte använda boken som busstidtabell. Men man känner igen sig, säger hon.

I verkligheten lades skolhemmet, där hon bodde på 70-talet, ner under 80-talet men hon har valt att förlägga boken till hösten och förjulsvintern 2005.

Du övervägde inte att låta den utspela sig på 70-talet när du själv gick där?

– Absolut inte, då hade inte intrigen fungerat och det hade varit extremt mycket research för att skriva en polisroman som utspelar sig på 70-talet.

Har du haft någon att fråga om polisarbetet?

– Jag har haft hjälp av en polis som tidigare arbetat på länskriminalen i Östersund. Men sedan måste man förenkla polisarbetet för att det ska fungera i en roman, då blir det bara en manual, säger hon och tillägger att det finns flera Jämtlandspoliser som hjälpt till.

Hur har du jobbat med din roman? Vilka metoder har du använt?

– Jag har blandat väldigt många olika tekniker, huller om buller. Jag har använt post-it-lappar, excelark och skrivit med äggklocka.

Hon har inte tagit med sig mordgåtorna i det vintriga Frostviken till jobbet. Som hon säger:

– Det är svårt att tänka på mord när man undervisar barnkör.

Romanen är det första hon någonsin skrivit. Det finns inga gamla noveller som samlar damm i byrålådorna. Hon beskriver sig själv som en målmedveten person.

– Om man vill komma in på musikhögskola eller ge ut en roman måste man jobba mot det för att det ska lyckas.

När hon bestämt sig för att skriva anmälde hon sig till samma skrivarkurs som Jens Lapidus och Åsa Larsson, den senare en av hennes favoritförfattare, gått. Under två års tid pendlade hon mellan Skövde och Stockholm en kväll varannan vecka.

– Det här var inget projekt för byrålådan, jag gick ut hårt.

När den här intervjun går i tryck har Solveig Vidarsdotter tillryggalagt en ungefär lika lång bilsträcka som Ingrid Kvarnberg gjort när "Isvittring" tar sin början. Från Skövde till Frostviken för att vara med på älgjakten.

Skulle du vilja flytta hem?

– Ja, jag gillar Jämtland väldigt mycket, det finns så mycket som jag tycker om där, jakt, fiske, snöskotrar och fjäll, säger hon.

Men sångpedagogjobb finns det färre av.

Blir det någon uppföljare?

– Här skrivs det redan på tvåan, jag har idéer för flera böcker till. Men tvåan ska utspela sig en annan årstid, säger hon.

Fotnot: "Isvittring" kommer ut nästa torsdag, den 12 september. Då kan du läsa ett utdrag ur boken på kulturensektionen på ltz.se.