Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Högljutt Hindenburg kickade igång publiken på Plaza

/
  • Det är bara några veckor sedan hemvändarna Hindenburg senast stod på en Jämtländsk scen, men den här gången var de både bättre och mer högljudda.    Foto: MAttias Pettersson
  • Den vitklädde Abramis Brama-sångaren Ulf Torkelsson stod ut från den svarta massan.
  • Abramis Brama ställde till med fest på Plaza under påskdagen. En röjig publik var med på noterna.
  • Den vitklädde Abramis Brama-sångaren Ulf Torkelsson stod ut från den svarta massan.
  • Hindenburg kompromissar inte som förband inför en slö publik, utan ser till att skapa atmosfär.

Annons

Inför en gles och stel publik kickar Hindenburg igång påskdagsfesten på Plaza, och det hemvändande rockmaskineriet gör sitt jobb som uppvärmningsakt mer än väl. Den till kvällen entusiastiske Bengt-Anton Runsten släpper ut sitt vanligtvis uppsatta hår och river upp skjortan.

Det är ett helt annat Hindenburg än det som för bara några veckor sedan besökte Krokomshallen och tvingades spela akustiskt. Fulla av energi bjuder de på både gammalt och nytt material, som den lovande ”For the better”. Fredrik Björns trollar fram eleganta solopartier, men det är först när före detta basisten Erik Wennergren gästar på munspel som jag verkligen imponeras.

Som kvällens huvudakt har Hårdrocksklubben bokat Abramis Brama som definitivt skiljer sig från Hindenburgs svängiga 70-talsrock. Konserten inleds med ett instrumentalt parti där den barfota basisten Dennis Berg röjer loss rejält. Det mullrar från högtalarna när bandet manglar fram en jämntjock vägg av distortion. Efter ett tag dyker sångaren Ulf Torkelsson upp vitklädd och tar ett fast tag om mikrofonstativet med sin krokprotes.

Det är en nöjd publik som tränger sig fram mot scenen för att få mer av det plötsliga trycket från högtalarna. Men samtidigt kantas lokalen av ointresserade skeptiker som skriker till varandra att Hindenburg var bättre än det här. I jämförelse är Abramis Brama mer jämntjocka i sitt sound, mindre rytm och mer volym. Samtidigt är det lätt att småflina åt de svenska texterna om exempelvis kylan som kommer inifrån. Den sortens slentrianrock som Abramis Brama sysslar med engagerar inte. De bluesigare partierna är möjligtvis vara njutbara, men som helhet framstår de som en medioker orkester ledd av en karismatisk och smågalen stereotyp.

Mer läsning

Annons